Aftonbladet – 31 december 1835, sida 1

FOTAR —Sr VV det de instämde med Anders Danielsson, och yttrade derefier NILS STRINDLUND, från. Wester-Norrlands län, sig icke kuona ingå på Anders Danielssons framställning, emedan många års erfarenhet visat behofvet af undsättningskreditiver, utan hvilka äfven en stor del af Skaraborgs lärs invevåna: e skulle, efter 19235 års missväxt, hafra omkommit af hunger. Den skildring af deras belägenhet, hvilken vid 1829 års riksdag fiamställdes, väckte ock Ständernas medömkan, och en ansenlig eftergift beviljades. Enahanda förhållande hade inträffat i flere orter; och om Regeringen vid sådana tillfällen icke hade medel att bispring a med, skulle många dö hungersdöden. Talaren hade icke väntat att Aunders Danielsson, som noga kände Allmogens bekymmer, skulle framkomma med ett förslag , som afskure regeringens hjelpsamma hand, när den behöfdes. Den af Utskottet yttrade åsigt om en fix oeh oföränderlig tull på inkommande spannmål, kunde icke annat än gillas, och endast i förväatan på beslutet om Tulbevillningen, samt för att inhemta hvad inkomst af spannmålstullen kunde blifva att påräkna, ville Talaren medgifva återremiss af betänkandet, hvars bifallande han eljest ovilkorligen hade yrkat. Med Strindlund förenade sig en stor del af Ståndets ledamöter, hvarefter Hans Jansson från Elisborgslän förk larade, att ehuru det vore Statens pligt att vårda sig om i dess vanlottade medlemmar, kunde det sätt, hvarpå denna del af administrationen hittills utöfvats, likväl icke gillas, emedan undsättningen derigenom bl:fvit dyrare, än om den öfverlenu nats åt den enskilta spekulationen; dock borde kveditivet icke borttagas innan de af And. Danielsson föreslagne Fattiglagar blitvit stiftade. Önskligast vore likväl om undsättningar kunde ske utan statens mellankomst. (Forts. följer).