hus, 2 tr. upp. maKIT TS FEFBEIT GA Ae RA Ba ÅR br he SE ATT VS VA rer RIKSDAGSUNDERRATTELSER. Bonde-Ståndets Plenum d. 8 December 1834. Efter förehafvande af åtskilliga; mindre vigtiga ämnea, rörande Setänkanden, hvilka, nästån.utan disku sion, dels återrewitterades, dels biföllos, företogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 355, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående medel för undsättningar -vid inträffande svårare missväxtår. Anders Mårtensson och Sven Jonsson från Jemtland hade ingifvit ett anförande som nu upplästes, huvudsakligen innehåHande att de ansågo Utskottet hafva bordt tillstyrka den af Kongl. Maj:t äskade tillökning af 400,000 Rdri Spanmålskreditivet; hvadan de alltså yrkade återremiss å betänkandet. ERIC PERSSON från Gefleborgs län började härefter diskussionen, med förklarande, att han begärde att pröfningen af Utskottets förevarande betänkande måtte uppskjutas intill dess frågan om Tuillbevillningen varder slutligen afgjord, hälst på utgången af Utskottets tillstyrkande om utsättande af en viss och oföränderlig Spanmålstull, berodde huruvida på den vägen uppkomme nägon tillgång på medel till nödlidandes understöd i missväxtår; hvaruppå ANDERS DANIELSSON fr. Elfsborgs län (skriftligen) anförde, att ifrågavarande Betänkande vore grundadt på ett stort misstag: Undsättningsanstalternes beroende af Regeringen, Det vore hög tid att Svenska folket ryckte sig löst från detta beroende, och att, å ena sidan, spanmålshandeln, såsem näringsgren försattes i den frihet och säkerhet, den bör åtnjuta, samt å andra sidan den verkligt nödlidande skyddades genom lokala och menskliga fattiglagar. Emellan ytterligheterne af brödlöshet och af spannemå!shandelns underhållne lager, stode visserligen, vid inträffande missvextår, en klass jordbrukare som behöfva utsädesspannemål, men dessa torde finna det förmånligare att sjelfve köpa sitt behof från enskilta; än att taga det frän kronans magaziner, till ett pris, som Kunde betäcka de administrativa kostnaderne, och kanhända erbålla en vara, som icke vore tjenlig till utsäde. Då man numera temligen allmänt insåg huru i högsta grad oförmånligt för den af missväxt lidande det vore, att begagna sig af kronans undsättningar, och det lätteligen kunde hevisas, att de enskilta bidragen, lokalt använda, med större kraft verkade till den nödlidandes undsättning, än alla statens centrala förvaltningsbestyr, vore det ätven att förmoda det en dylik Kronoboja skulle afskuddas. Med smärta hade Talaren äfven förmärkt den omoraliska syftning man sökt gifva åt des:a dyra, illa kontrollerade och administrerade undsättningsarstalter, då man i offentliga tal, embetsbersätelser, m. m. d., sökt gifva dem utseende af Kongl. näådebröd, ehuruväl detta rundeligen betaldes af det ska tdragande f lket; och då han sett den useihet, som ofta bakom den skrytsamma förlåten lemnats ohulpen, kunde den icke annat än tacka försynen, som lemnat det kraftigaste undsättniugsmedlet i den enskilte omtankan och välgörevheRK ten. Talaren ifrade således emot ett system, som förspillde en betydlig statsinkomst på en onyttig och ändamålslös, ingenting uträttande, åtgärd. Vid a2:ne föregående Riksdagar vore visadt, att .uadsättningskreditiver i Regeringens hand hotade den enskilta spanmåltshandeln, hvarpå såsom exempel anfördes de norra orterne, der ingen stad funnes, hvars Handlande icke skulle afskräckas från alla spanmålsföretag, om Regeringen i hast kunde ditsända 20 å 30,v00 T:r korn, att säljas till underpris, hvars skillnad de skattdragande finge betala. Dessa orter kunde likväl aldrig betryggas mot behofvet, om ej en jemn enskild spanpmålsbandel der urganiserades, så betydlig att den, jemte brukens lager, utgjorde omkring 2 års behof. Likaså för andra orter. — Då det vore utrönt och kändt, att staten sedan 1818 på undsättningsanstalterne förlorat omkring 5 millioner Rdr och detta utan någon särdeles nytta för de undsatte, borde man icke längre dermed fortfara. Talaren uppmanade derföre Utskottet, att tillstyrka Ständerne, att hos Kongl. Maj:t anmäla, det Rikets Ständer funnit de å undsättningarne gjorda fösluster mycket öfverstiga den nytta anslagen medfört, och att Ständerne an-ågo den enskilta omtankan och spekulatioren lättast bereda utväg för de nödlidandes undsättning, samt att Rikets Siänder således önskade att K. M. måtte anbefalla Dess Stats-Råd, att utarbeta förslag till ändamålsenliga fattiglagar, för alt vid nästa riksdag af Ständerne pröfvas; hvarförutan Ständerne emellertid, tills sådant skett, borde till Kenrgl. Maj:ts disposition vid särdeles svåra missväxter lemna ett kreditiv af 150,000 Riksdaler. Sedan Sekreteraren fästat Ståndets uppmärksamhet derpå, att i händelse frågan om tullbevillningen sku!le afmm fe mf Af Ifulsanvaranda haotänkarda dot