Aftonbladet – 23 december 1834, sida 1

friheten på ena gång alstrade trefnad och välmåga, samt beredde framsteg åt vetenskaper och kanster. Enahanda bevis kan i våra dagar hemtas från de Nord-Amerikanska fristaterne. — Förgäfves sökte Fredrik den store befalla öfver industrien i sina stater på samma sätt som han kommenderade sina armeer. Har nödgades i detta hänseende erfara fruktlösheten af sina bemödanden. Sammaledes gick det ock med Napoleon. Det gifves tvenne saker, hvilka icke låta kufva sig under svärdet och spiran: tankefriheten och handeln. Skall menniskan kunna hvad hon vill, så måste hon icke vilja, hvad hon icke kan; det vill säga, icke försöka det omöjliga. Sverge har länge dyrt pliktat för sina förbudslagar. Genom dessa har man pålagt hela den Svenska allmänheten en, om jag så må uttrycka mig , hög skatt, till förmån för enskildta korporationer , hvilka likvel icke förmått lyfta konstfliten och nåringarne från den, jemförelsevis med andra länder låga ståndpunkt, hvarpå de sedan sekler sig befunnit: Ej förr än man hos oss började wed allvar öfver gå till ett friare handelssystem, såg man huruledes tendens till täflan med utlänningen iflere näringsgrenar visade sig; en täflan , hvars välgörande följder icke ens kunna uti koppets spegel fortfarande skådas, om man åter inför prohibitivsystem med alla derifrån oskiljaktiga tvångsband och onaturliga hirder för utvecklingen af menniskans industiuxella törmåga. Exempelvis må här nämsgas bergshandteringen. Huru bar icke denna näring varit fjettrad och begränsad? Hvilket förmynderskap öfver detsamma har icke staten utöfvat? Hvilka försök har man icke gjort, att med tillbjelp af vetenskaperne förbättra dess produktioner? och likväl måste vi nu, med erfarenhet derom, huru andra nationer städse gått framåt på denna väg, under det vi stått stilla, erkänna, att bergshandter ngens enda verkliga hjelp och fortkomst är att söka uti — frihet. I fråga om förbud erbjuda sig här tre hufvudsakliga föremå.: jern, bränvin och kläden. Om det första eller jernet, är tvisten redån afgjord vid behandlingen afett icke längesedan hör förehafdt betänkande från EkorcomiUtskottet. Det andra åter eller bränvinet, bör betraktas från en alldeles egen synpunkt, i anseende till nödvändigheten att så mycket ske kan, söka hämma dess till sina följder hotande, mer och mer öfverhandiagande missbruk. Had deremot be rät far kläde, förekommer att de klädesfabrikanter, som deltogo uti Tull-komrmnittegens arbeten, förklarade att klädesfabrikerne icke behöfva att njuta skydd af förbud, för längre tid än tio år härefter. De äskade således förbud, endast såsom en provisorisk åtgärd, nödig, efter hväd mah påstod, hufvudsakligen för att förhindra eljest oundvikliga förluster på dyrbara machinerier. Härvid bör dock märkäs, att derest ullgarn får inkomma mot låg tull, kan klädesfabrikåtionen möjligen blifva så förenklad, att de dyrbara mathinerne till en del blifva öfverflödiga. Härom får längre fram, då ordningen kömmer till kläde , vidare talas ; men jag hämtar emellertid af nu anförde omständighet, anledning understödja Hr Bessles mening att principfrågan : om förbud borde afgöras till slut, eller sedan Tullbetänkandet i sin helhet är pröfvadt. Eljest skulle möjligen någon anomali i vissa hänseenden kunna uppkomma. I alla fall får jag vu förklara, att ja vill bafva ordet förbud uti tulltaxan bibehållet, icke såsom en stående grundsats, utan såsom ett undantag. Hr WEDBERG gillade Utskottets tillstyrkande samt förenade g i öfrigt med Hrr Hessle och Petre. Hr HALLGREN hade inom Utskottet tillhört dem som ifiat för förbuds bibehållande. Både i Frankrike och Englaud följes ännu prohibitiv systemet i vissa delar: Sjelfva tuillkommitteen bade dessutom tilistyrkt? förbud för långt flera artiklar än Utskottet gjort i sitt förra betänkande N:o 29. Talaren instämde i öfrigt med HHolm. Hr LANGENBERG önskade att Flottans Officerare och manskap måtte få användas såsom kustbevakning å för ändamålet iorättad: lätta fartyg. Nyttan bäraf trodde talaren redan ådagalagd derigepom, att karantäns-bevakningen betydligen inverkat på Tullinkomsterues förhöjning, hvarjemte Fr L. anmärkte att Svenska klädesfabrikörerne fnrgo under karantäns-perioden, tillfälle afyttra sine produkter, äfven till de städer som ligga närmast kusten, ett förhållande som talaren trodde härleda sig ifrån minskade utsigter alt på annat mindre lofligt sätt få sine behofver fylida. Om en sådan kustbhasvsal ning Ynre etaäahlaradnd gilla tala... 3 2 AC