Aftonbladet – 17 december 1834, sida 2

ssymt af de flasande hastarne och den pisksvangande körsvennen. Vi hafva icke heller så lång tid haft vår rättsinnige Landshöfding , så att rapporterna kunnat komma osminkade, såsom vi hoppas att de nu göra. Hvad som likval mest förvånade, var den utsago, att 3 millioner i Riksgäldskontorets obligationer skulle kuona ställas till Kongl. Maj:ts disposition till användande för improduktiva ändamål (till större delen), och detta utan att bevillningen behöfde ökas. Detta magiska färgspel kunde man icke beerpa. Vi upplystes dock smart , att de officiella ziffrorna icke slogo sig så väl ut, när man började undersöka verkliga förhållandet, och vi fingo nu anledning till förvåning öfver obekantskapen med Rikets finanser. Genom Anders Danielssons, den redbare Skåningen Hr Hallings, t) med fleras bemödanden blef det upplyst och styrkt, att kontoret icke kunde bestrida något enda a dessa förvånande projekter. Nu öppnades våra ögon och vi bäfvade för vårt blifvande öde. Bifall till någon af de stora prvopositionerna skulle nu antingen medföra tillökning i den gällande bevillningen eller ock rikets skuldsättning på den af våra patrieter beprisade Statsskuldsbanan, För det senare har man derför uppbjudit alla krafter, emedan man hade någon skam i sig för att yrka det förra. Men utländsk statsskuld hafva förnämligast riksens borgare och bönder visligen afböjt: bevillningens ökande blir derför en följd, då de icke kunnat afslå alla pretentioner. Den, hvilken i vår tanka bäst utvecklat denna oundvikliga följd, är Hr Halling i sitt sista betänkande angående extra Statsregleringen. Embetsmanna-intresset, representeradt inom de a:ne första Stånden, har nu, såsom alltid, vetat att göra sig gällande, ehuru det redan tidigt lärde känna, att någon återhållsamhet fanns inom de tvenne andra Stånden. Tydligen har förnämligast 1 dessa senare Stånd under hela denna Riksdag röjt sig ett öfvervägande misstroende till Regeringspersonalens skicklighet, system och hushållsanda. Någon gång tyckes väl detta hafva blifvit öfverdrifvet, men i det hela torde det gillas af hvar och en, som något följt med sin tid. Sjuttiotvåans fall var det första beviset på delta misstroende, ty dess fall: kan svårligen tillskrifvas något annat. Det har sedan ännu tydligare visat sig vid omröstningarne öfver flera ämnen. Att derför Styrelsen icke äger den sjelfständiga delens af Representationen förtroende, är solklart, hvarför man äfyen har orsak att vänta en och annan förändring. Men man skulle bedraga sig om man trodde, att alla afslag voro en följd af bristande förtroende till styrelsen. Nej det är onekligen mera en följd af representanternas medvetande af sina kommittenters oförmåga att bära den beständigt ökade påpackningen ; ty, som sagt är, många representanter blefvo uppmanade vid resan till Riksdagen att icke taga öl för ärende, utan hafva sina kommittenters belägenhet för ögonen, eburu mången likväl blifvit omvänd i den befolkade öknen. Den som här ville göra sig ett rätt begrepp om landets ställning , behöfver blott rådfråga en Länsman, eller se igenom hans diarium, Befinnes det då, att en erda sådan Embetsman, under årets lopp, i sitt distrikt haft den odiösa befattningen med minst 100 executiva. förrättningar, dervid än bondens ko, än bans enda häst gått bort för halfva värdet till betäckande af — kronoskatten, så vet man icke, huru man skall bedöma dessa flöjlar för den mägtiga vinden, hvilka, utan närmare beröring. med landsorterna och utan att sjelfyve bära skatter i jemförelse med deras inkomster, tro att de skattdragande utan knot och klagan kunna gerna betala mera. Ville desse Herrar infordra Länsmännens och Kronofogdarnes uppgifter på antalen af de exekutiva förrättningar, som de under året haft, så skulle de måhända få se hvad de aldrig dessförutan kunna tro, emedan de bäfva tillbaka för blotta undersökningen. Men de skulle måhända invända att allt detta onda är en följd af bristande omtanka hos den skattdragande, en följd af lät!ja, oordentlighet, fylleri m. m. Visserligen förhåller det sig ofta så, men hvar i Guds namn vill man att den mest omtänksamme skall taga allt, som af honom fordras? Den som icke har säd eller skog att afyttra, hvar villiman att ban, hemsökt af flera års missvext, :om ganska länge kännas af sina följder, skall taga medel, för att afbörda sig alla skulder till Staten och den enskilte? De sädesrika provinserna, såsom Skåne, känna väl icke som jag tror, skattebördornas tyngd till den grad, som de andra, men bör man väl mäta landets förmåga efter en lyckligare provins, då tio andra finnas, som äro färdige att digna under bördan? Antingen måste man då beskatta partielt, eller ock förtrycka större delen. Huru man sökt framgå på reformernas bana, torde vi. en annan gång få ut21 Det är en heder för Skåne och föans 10 a fe Malme