Aftonbladet – 15 december 1834, sida 3

tare sagdt — om nödvändigheten af att en fri gemenskap måtte få äga rum smi:tade cch osmittade orter emellan un der en tid då epidemien våldsammast rasade. I detta företag röjer sig ingenting mer eller mindre, än en samvetsgrann Embetsmans till öppen handling drifna pligtkänsla, förenad med gärden af den hörsamhetsoch lydnadspligt han i hvarje fall är skyldig tillerkänna Regeringens på konstitutionella grunder fotade påbud; — och vidkommande slutligen den tredje pnnkten, kan man ur ingen synpunkt finna skäl uti, att då en Landsbhöfding i embetsväg framkommit med anmärkningar, införda i ett officielt blad emot en annan Embetsbroders åtgärder, stödjande sig på gällande författningar och alltså innebärande bevis på en uppmärksam lydnads iakttagelser, det skulle vara den senare betaget att afgifva en lämplig tillrättavisning åt den förre för ett så beskaffadt ofog. Insändaren vill icke ingå i någon närmare granskning af dessa båda Länsstyresmäns faderliga omtanka för hvar sin provinss innevånare. Do i Tidningarne införde kolera sjukoch dödsrapporter må i den delen gälla till måttstock så för det enskilta som allmänna omdömet: — han är hika litet begifven på att afgifva ett oförljent beröm som ett förhastadt, orättvist klander; men i förevarande fall kan han ej undgå tillkännagifva sin innerliga glädje och tillfredsställelse öfver ödets gunst som fogat så, att han under denna för bela Riket så fasansvärda period varit bosatt i Wermland och icke i Elfsborgs län, derstädes han med familj och stort hushål!, måbända i följd af dervarande Länsstyresmans sporadiska åsigtev skulle, genom cen epidemisk sjukdoms verkningar, numera befinna sig med sina kära närmaste omgifningar nedsänkt 4 å 5 dlnar under Jordytan. Iosändaren som hyser mycken aktning och fö:troende för den stilistiska skicklighet Minervas redaktör äger, äfvensom för de oväldiga åsigter hvarmed han ofast fignar den tidningsläsande publiken, t) finner sig med ledsnad förarlåten att tillkännagifva en motsatt öfvertygelse beträffande denna sednare publicistiska egenskap vid bedömardet af Hr Landshöfdingen af Wingårds åtgärder. Skulle insändaren deremot hafva lyckats att leda Redaktörens reflexioner öfver en högaktnigsvärd Embetsmans af pligt, nit, och ren afsigt påkallade utzjutelser under en pröfvosam tid, då man kan säga alt åsigterne i samhällslifvet och samhällsordningen äro nära nog lika obestämda, som kolerans miasmatiska eller kontagiösa natur, från en tadelfull till en mera rättsenlig synpunkt, så egnar han i sin lugna krets åt publicitetens nytta den gärd af tillfredsställelse och tacksamhet, som hvarje vältänkande medborgare bör tillerkänna denna regulator för olika meningar och åsigter, då den bedrifves med den oväld, som ensamt äger till syftemål bemödandet att rycka menniskoslägtet från mörka och skefva begrepp och begär, till rena och ljnsa åsigter: — Men äfven i hvarje fall får han tillkännagifva, det han för sin person icke ingifver sig i någon vidare polemik öfver detta ämne, sedan han, med öfvertygelse om att hafva handlat rättsenligt, uppriktigt tillkännagifvit sina tankar derom. Wermlandsbo. ) Detta omdöme är ett ytterligare bevis, att denna artikel är skrifeen innan Wermlandsboeon fått läsa Minervas fanastiska predikningar mot liberalismen och hotelser med våld och statskupper under de sednare veckorna. Red:s anm.