Aftonbladet – 11 december 1834, sida 1

UTGE AU UI , Vil ULL UYCUSRE ha La IUUTSLULd under sidendrägten lika så väl som unvder vadmalsrocken. Man bar den tiden aktning för den sak man försvarade ; munnen förde således samma språk som hjertat. Man tjente då blott en Herre, en gåta hade det varit, hvars upplösning blifvit seklets perfektibilitet förbehållit, huru man på en gång kan vara servil under kungamakten, och under Jakobinismen. Den tiden fanns ännu mod, jag menar icke detta materiella mod, oskiljaktigt från namnet Svensk; jag menar ett annat mod, vida sällsyntare i våra tider , detta politiska och moraliska mod, som vet att trotsa dagens opinioner: Under den förra tiden skämdes man icke för det man var, man ville icke synas det man icke var. Denna blick på det förflutna erbjuder åt det Svenska sinnet så angenäma och stora ruinnen, att det alltid skall vara påkostande att sänka sig till det närvarande , att nödgas lemna det poetiska lifvet för det prosaiska. Originalerne till de portraiter jag här tecknat, igenkännas icke mera uti nutidens matta kopior; man skulle tro att: sekler, ieke koappt 50 år, äro förflutna sedan den tid, då en högsinnad Adel höjde sin kraftfulla stämma lika mycket för nationens moraliska som dess materiella intressen. Mäktig måste den inflytelse hafva varit och stora de orsaker, hvilka förmått tillvägabringa en sådan metamorfos bland Ridderskapet och Adeln. Ännu 1809 var fosterlandskänslan ren och varm, fast ofta missledd; sjelfständighet fanns då, så till tänkesätt som till förmögenhet. Den motståndskreft som häraf kunde uppkomma befarades; för att göra adeln medgörliga och beroende, måste denna deras moraliska kraft krossas; denna plan har sedermera med den framgång och konseqvens blifvit fullföljd i och utom Riksdagarne, att Adeln icke mera representerar något nationeilt intresse, endast ett hofmannaoch embetsmanna-intresse; på detta sätt bar man äfven Iyckats att beröfva Adeln nationens förtroende. Ett af de säkraste medel man användt till detta ändamåls vinnande, har varit den så skickligt använda taktiken attstyra oppositionen genom opposiuenen, eller att Styrelsen just ibland de synbart häftigaste och mest ordarde medlemmar af oppositionen utvalt de organer, som skulle bereda framgång å: dess hemliga förslager. Denna plan daterar sig redan från 19823 års Riksdag, dock utan synnerlig verkan; ty andan var då för ren och fosterländsk... Men wid de senare Riksdagarne har denna taktik blifvit utveeslad till en fullkomlighet, sådan, att icke blott Representationen, utar kaoske den stora majoriteten af Svenska nationen ännu fortfar att vara narrad deraf. Denna bland Ridderskapet och Adeln så skickligt inlurendrejade främmande anda, har mera än något annat nedsatt detta Stånd i de öfrigas ögon, det skulle icke förundra mig om den tid inträffade , då de andra Stånden afhöllo sig från all beröring och förtroende i Riksdags-angelägenheter med hvarje Oppositionsman af Riddarhuset, i tanka att i honom möjligen kunna träffa en falsk Tobias. Af fordna tiders arf har Adeln enrdast frälsat sitt moraliska element, men äfven detta står nu på spel. Varmt och ifrigt har jag talat för bibehållandet af vår nuvarande representationsform, Min känsla och sköna häfders minnen hafva mera dikterat mitt språk än den prosaiska verkligheten; ty det kalla fornuftet säger mig att en Repreceutation icke länge kan uppehållas, hvaraf en fjerdedel icke mera uppfyller sitt kall; men orsaken dertill är känd, den bör och kan undanrödjas, så mycket mera, som den redbara och öppna Svenska karakteren är seklers, den fremmande och inympade blott några decenniers prödukt. Desse mine förhoppningar om en Adelns restauration blifva måhända endast en skön dröm, men det bör icke förtänkas mig, som är fast öfvertygad derom, att nationens iutressen äro införlifvade med Adelns, att jag uppsöker alla medel till denna min drömbilds verkliggörande. Till detta ändamåls vinnande måste först och främst en Ståndsanda å nyo skapas; öppna voteringar anser jag som ett af de verksammaste medel bärtill. Man blir då tvuvogen att gå med öppen sköld, att votera som man talar, och att tala som man voterar, vänner och fiender skola då kunna ätskiljas. Adelns medlemmar åt-rfå förtroznde och aktning för hvarandra, och småningom äfven återvinva det bland andra. en frimodighet, den öppenhet i tal och handlivgar som stämplar den Svenska karakteren skall åter blifva hemmastadd