Aftonbladet – 10 december 1834, sida 2

Reservatiorerna vid Lag-Utskottets Betänkande angående ändring af 5 Kap. 1 S MissgerningsBalsen. r:o af lr von Strussenfe-lt: Jag har icke kunnat med Utskottet instämma i den åsigt, att man borde bibehålla deti5 Kap. I Y Missgerningsbalken utsatte dödsstraff för lastligt tal mot Konungen, Drottningen eller Troaföljaren. Hvar och cen, som yttrar sig öppet, utan biafsigter, torde medgifva, att dödsstraffet numera allmänneligen anses vara för strängt i förhållande till ifrågavarande förbrytelser. Man har icke sällan hört stadgandet 1 ofyannimda lagru m b-nämnas grymt och barbariskt. Att nu, i strid med allmiänna tänkesättet, bibehålla en Lag, hvilken icte, utan att sara allmänna känslan, lärer kuana tillämpa-, anser jag omöjligt att inför fornuftet försvara. Sirafflagar, som, i följd af sin stränghet väcka ovilja vid användandet, strida emot sitt ezet ändamål, I stället för att Straftligen är ämnad vara ett Damocles svärd, färdigt att nedlstörta öfver förbrytarens hufvud, blifver den härigenom cn sköld för honom, hvarunder han fräckt kan skydda sig. Dylika Straflagar tyckas snarare uppmuntra till brott, enär de på förband liksom försäkra om strafllöshet. Jag är derföre af den öfvertygelse, att det varit bäst, i enlighet med Kongl. Mioj:ts Nådiga Proposition och på de skäl densamma innehåller, tillstyrka upphäfvande af det i 5 Kap. 1 S Missge ningsbalken uttatte dödsstraff Man har tyckt, att den utaf Kongl. Maj:t föreslagna förändring i berörde lagrum skulle, om den antoges, iöranleda till missförhållande emellan flera Straffageas bud. Jag har likväl icke kunnat härom öftvertygas. Hvad 1:38 Kap. 8 8 Missgerningsbalken vidkommer, så äro de i 1:sta mom. omnämde förbrytelser af en heit annan art än lastligt tal, hvarföre de icke heller böra, på sätt som skett, dermed jemföras. De förstnämde innebära nemligen ett fysiskt våld, som rubbar Samhällsordningen, i det sjelfhämnd uiöfvas emot en person, antingen i det ög nblick han representerar Statens Majestät eller ock för de åtgärder han i Statens namn vidtagit. Sävida Staten skall kunna bestå, måste den äfven sorgfälligt vaka deröfver, att den ej i sina funktioner öfverväldigas af den råa styrkan; och af sådan avledning måste den med stränga straff bel .gga dessa förbrytelser. Vår lagstiftning har också gjort betydlig skil!nad emellan verbalinjurier och fysiska förgrip-lser cmot en Embetsman i eller för dess Embete. De förra st:affas med högst 200 Daler och ärans förlust, de senare deremot med lifvets. Såvidt det varit möjligt har man, i afseende på de höga perssiner, hvilka nämnas i 5 Kapitlet : 8S Missgerningsbalken, äfven iakttagit en sådan skillnad: fysiskt våld å desamma straffas med förlust af högra handen, lifvet och egendom, jemte stegel, men å lasteligt tal har endast, stmpelt dödsstraff blitvit utsatt. Den stora skillnad, som fianes emellan dessa båda slags brott, synes hafva blifvit förbisedd af dem, hvilka funnit det vara inkonseqvent, att straffa den som talar lastetiga om Konungen, med ett ärs fästning, då den hvilkea aafaller en Embestman under utöfningen af sitt Embete, mister lifvet. Man har vidare ansett Kongl. Maj:ts nådiga proposition stå i strid med 6o kap. 4 S M. B. samt 3 kap. 20 SR. B. Dessa lagrum innehålla! att den, som af argt uppsåt, om någon utsprider äreröciga rykten eller anklagar HofRätten att hafva vrångvisliga dömt, skall, i förra fallet, straffas med spö eller fängetse vid vatten och bröd, efter omständigheterna, eller laadsflykt, samt, i sevare fallet, med det straff, som närmast är till dödsstraffet. Huruvida 10 års fästning mä anses lindrigare eller svärare än landsflykt, torde vara svårt att bestämma, enär sådant synes helt och hållet bero af inviduella förhållanden och åsigter. Att en stor del menniskor icke betrakta landsflykt säsom något svårt straff, är ganska säkert. Genom insättande i fängelse inskränkes den menskliga friheten också vida mera än medelst förbudet att vistas inom ett vis t territorium. Att med det i 30 kap. 20 SR. B omnämnde straff icke bör, som man velat påstå, förstås lifstidsfästning och 40 par -pö, har redan blifvit anmärkt. Dermed menas troligen icke annat än högsta kropspligt, åtminstone lärer en sådan tolkning af berörde lagrum öfvere:.sstämma med praxis. Så har äfven Flintberg förstått detsamma. Det är visserligen sannt, att högsta kroppsplikt består likaså väl i 4o par spö som 28 dagars fängeise vid vatten och bröd; men sådant torde egeutligen böra betraktas såsom en felaktighet, tillhörande vår Kriminallag, sm i så många fall lemnar Domaren frihet att efter sitt godtfinnande använda de afiliktiva straffen eller fängelse vid vatten och bröd — en brist, som Lag-Utskottet i någon mån sökt afhjelpa genom det i Betänkandet N:o 130 föreslagna stadgandet, Då, g-nom 1809 års Statsförändring, Riks-Rådsvärdigheten blifvit afskaffad, utan att densamma åtföljinde attiibutioner blifvit på andra personer fullständigt öfverflyttade, har jag varit af den öfvertygelse, att 28 i 5 kap. M, B. numera icke vore tillämplig, hvarföre jag äfven velat, med anledning af de motioner, som, jemte Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, blifvit till Utskottet remitterade, tillstyrka, att ofvannämnde I mätt? upphäfvas. Fas. än jag sålnnda 1 flere delar varit af olika tanka med Utskottens pluralitet, har jag dock, när min mening ice kunde göra sig gällande, trott mig böra biträda det här framställde förslag, att, jemte dödsstraffets bibehållande för ifrigararande förbrytelser, antaga en latitud af 2 till 10 års fästniog. Härigenom vinnes, enligt min tanka, ändå något godt; det blir möjigt använda elt efter brottets beskaffenhet lämpadt straff, och afseende lempas å de många nuauns-r, i följd hvaraf det lastliga talet blifver mer eller mindre straffbart. Jag har alltså icke kunnat anse detta förslag annorlunda än som ett verkligt framskridande på humanitetens bina, Då smidelse emot Embetsman och annan person, enligt 60 Kap. 4 Y samt 18 Kap. 8 S Missgerningbalken, belägges i svåraste fallen, med ärans förlust, så har jag också trott, att konseqvensen och sammanhanget emellan Lagens bud äfven fordrar, att en mot Konungen riktad smädelse af den grofva beskaffenhet, att den borde beläggas med 10 års fänelse, derjemte skulle ådraga förbrytaren ärans förlust. g nr cer) mte SK a adraga a yta 2.2 ste berodde af