Aftonbladet – 10 december 1834, sida 1

Lord Spencer. Det är väl sanot att hans herrlighet icke kunde styra det förra gången; men då stod Lord Spencer honom i vägen. Devne ädlings förtidiga död har helt och hållet förandrat sakernas stalining, Det fanns personer, som icke voro alldeles nöjda med Whigarne , emedan de icke gingo långt nog; men då var Lord Spencer ännu bland de lefvande; nu skail folket åter blifva nöjda med Tories , emedan de icke gå så långt; ty Lord Spencer är död. Ena Tory-ministöre är nödvindig, den kan icie äga bestånd utan ett Tory-parlament, och ett Tory-parlament kan icke blifva vaidt utan af ett Tory-folk. Men minister, parlament och folk, hvad skulle de väl kunna vara annat än Tories, efter en sådan beklaglig Försyneos skickelse, som Lord Spencers död? — Mylord , förlåt mina tårar, och haf godheten fartskaffa denna biljett till He tigen af Wellington. Äfven i detta bref, liksom han gjort i den sammankomstparlamenvtsledamöterne bållit i City, uttalar Hr Bulwer sig bestämdt mot den fördefliga principen, att blott hafva afseende på åtgärderne, icke på personerne. Det gifves? — säger han — personer, som äro nog enfaldiga att tro, det en Tory-styrelse , om den också nödvändigt måste vara sammansatt af män, tillhörande Tory-paitiet dock icke nödvändigt förutsätter Tory-åtsärder; att Hertigen af Wellington, då hn ändriat sina tänvkesätt (nej, icke sina tänkesätt, blott sitt handlingssätt) i emancipations-frågan , åter skulle kunna ombyta dem i afseende på sådane saker, som reformen af den protestantiska kyrkan, missbruken ivsom mupic palstyrelserne, ja kanske till och med skaffa oss treåriga parlamenten och rensa pensionslistan. Det gifses personer, som kalla sig reformvänner, och tadla Wktigarne såsom alltför moderata i sina reformer, som icke blott äro nog dåraktiga att hoppas, utan äfven nog öppenbjertiga att yttra de, en styrelse som på detta sati kastar om, med en än så öppen och skamlös gemenbet, och en aldrig så omättlig bunger efter embeten, köpta genom cet oerhirdaste affall från grundsatser, att en regering, si vacklande, och derföre så utan alla gru. dsatser, dock borde understödjas af folket! De visa sig benägna att gifva Hertigen af Wellington s.na röster, på hans löfte att vilja gå ifrån siu öfvertygelse, och förklera att de vilja understödja horom såsom minister, så framt dem förunnas att afsky honom såsom en affalling. Mylord! Jag är i detta banseende af annan mening. Afven om det vore för mig möjligt att öfvertyga mig derom , att den nya Tory-ministeren komme ant tifla med Whigarne i populära åtgärder, eller till och med att öfverträffa dem deri, så skulle jag dock icke understödja Tories. Jag kunde rösta för deras ätgärder . men skulle alltid sträfva att afligsna dem från sina platser. Månne det för en redlig och bögsinnad nation icke hgger någonting upprörande i anblicken af ministrar, som plötsligt blifva förrädare, mutade genom besillningen af makt; i det gyckel, som drifver män, hvilka såsom enskiite satte: sig mot hvarje reform, att en månad derefter befordra just samma reform, så snart de derigenom kucna komma till besittning af embeten? Skulle folkets moralitet icke lida deraf? Skulle icke derigenom ett gift tillföras den allmänna opinioncens ström? Skulle det ej vara ett national-ondt, ett tillintetgörande af allmänna ordningen, den ordning, som så mycket beror af förtroende till styrelsen, om man tvingas bevittna, hvilket vämjeligt vacklande, hvilken outplånlig smälek offentliga karakterer äro i stånd att underkasta sig, af de nedrigaste bevekelsegrunder — ernående af embeten och makt? och det änou beklagligare skådespelet, att se huru parlament och press strida för denna skamfläck, och skänka affällingarre sitt bifall? För sådane nyomvända skulle de triviala ursäkterna tiil ingenting tjena, att praktiske statsmän hafva att akta på tidehvarfvets anda , — att de måste foga sig efter tidens behof, och uppoffra sina teorier för folkets makt; ty just dessa äro de skäl till undskyllav, hvilkas vigt de sjelfve (Tories) förrekat. Skola dessa argumenter gälla för dem då de kommit till embeten, hvarföre förnekade och föraktade de dem och trampade dem under fötterna, då de voro utan embeten? Dessa argumenter voro af vida mera s yrka och mera tvingande, då Tories, för att erkänna deras värde, blott behöfde låta sin opposition falla mot de åtgärder, som icke öfverensstämde med deras teorier, än de äro nu, då dessa män sjelfve af egen drift skola föreslå, försvara och genemdrifva camma åtvärder. Platt nå att cätt ban