Romauntens uppgifter — dotter af en aktris, fadren obekant. Af modrens yttrande, vär hon får höra att kungen var skjuten: Lustizsa bixt! O mitt barn! pu är din fars son konung , siulle väl någon kunna falla på den tankan, alt bin skulle varit Gustaf I!l:s doiter , men man har bär att göra med cen Romaunt, och dess ord få man icke alltid taga på orden. Nu har donna flicka aldrig blifvit döpt, aldrig fåtl något namn, och j e bållit något begrepp om Gud och Kristendom. Säådavt tyckes väl Järda vördige Presterskapet i Stockholm till ringa hedei; men som det är ett romauntiskt äfventyr, så behöfver dop och kristendom ealideles icke ingå deri. Aktiisen, hennes mor, lörer ha lemnvat teatern cch gjort det utan pension, ty hon bor nu i ett litet hus i Bellvueparken , i ett större rum, lågt i taket, längst bort i hörnet eu förfallen sängsällnirg och någonting oordeutligt devi. Att det såg ut i hjeltinnans säng som i författarens fria fantasier, lärer hvar och en finna i sin ordnirg. Litet mer öfverrask-d blir man af följande seen på Teaterns bakgård: En yngling och en flicka. Han är klädd i hvita Gardets musikanturciforim. Hon — i blå blaggarns-bussaronger, sövdriga kängor, kort rock af randig buldan och vante på ena handen — lägger ihop ett knyte.? Vi bedja nun läsaren följa oss några bled tillbaka — ty att man går fram och tilibaka, betyder ingenting i en Romaunt — och läsa följande beskrifoing: När den obekanta vid soffan hörde Adolfines steg, vände bon sig om med en snabb kastning af halsen litet åt sidan och en höjning af hjessan — en graciös gest, fullkomligt lik den man ser en ung häst göra , som vid minsta läte hajar åt sidan. Detta djur passar till bknelse här, emedan det i hvarje led her ett underbart behag, i hvarje rörelse en firesse; mer utmärkt och outgrundlig, än naturen visar hos något annat djurslag, Adoltine såg på hennes panna ett diadem af stora, gnistrande ädelstenar, bland hvilka en rubin satt midtför 3 och bon höpnade, ty smycket synies furstligt och stenarne flammade mot ljuset med ett så ädelt vatten, att deras värde utan tvifvel var oberäkneligt.? Skulle läsaren väl tro, att de båda beskrifningarre angå samma personer? tror han vidare, att denna flicka var Azouras Lazuli Tintomara, att hon var så skön att fröken Adolfine? — hvilken på den tiden ännu var klok — 7aldrig sett någon ting så vackert, att hon var Gustaf Adolphs lekkamrat, att hon var anställd vid baletten, och likväl var okänd för Gustaf 1II samt gick klädd i blå blagarns bussaronger, söndriga kängor och bodde i Bellevie hage? Allt detta skulle synas otroligt3 men vi försäkra på vår Recensent-parol, att det likväl är sannt, ty det står tydeligen tryckt i Romaunten, och för att öfvertyga läsaren, bedja vi honom hafva den godheten, att höra på litet mer af det myckna otroliga, som der förefaller. Be-agda mamsell Tintomaras fru mor hade önskat se ett dyrbart Juvelsmycke, tillhörigt Drottningen. För att göra sin mor detta nöje, tog Tintomara med sig smycket vid ett besök på Slottet, likväl med föresats, att följande morgonen bära igen det. Hennes äldre Bror, den ofvannämnde Herrn i hvita Gardets musikuniform, tyckte emedlertid, att det kunde bältre användas, tog det derföre i sin ordning, och bar det till en Jude. Denna bragd hade sina följder, ty den gamla Aktrisen dog, och Tintomara förklädde sig till betjent. Här förryckte hon hufvudet på de båda Fröknarne och deras älskare, fick en affär med Reuterholm, råkade i åtskilliga äfventyr med en Mannequin, blef sällskapsdam och vän hos fröken Rudensköld, förföljdes åter af Reuterholm, som likväl hade för henne de bästa afsigter; tog, för att dölja sig undan hans efterspaningar, tjenst vid hvita Gardets musik-korps, och för att rädda sin oskuld och sin naturlighet, flyttade hon in i dess kasern. Här hade hon det missödet, att begå ett Subordinationsbrott, och ställdes derföre under krigsrätt, der hon dömdes till döden. Denna dödsdom skul le likväl endast bli ett stort skådespel, och det är beskrifningen på detta skådespel, som utgör det egentliga praktstycket, den sannskyldiga knalleffekten. I Solna-skogen gjordes stora anstalter. En tribun uppslogs för hofy ; stt stort tält fö PKonungen, Hertiz Cal Routerkalm och rö mn SA 3 Karl, NM och Fröken Rudensköld, alla i hofdrägter, och emellan dem fången. Här skulle nu Tintomara först näpsas och sedan släppas. Hertigen hade sjelf åtagit sis