värsta djur. Hon ikläddes här en hvit fotsid kappa med vida armar, en symbol af hennes båda kön, och till tecken af det juvelsmycke hon borttagit, fästes på hennes hufvud en blomsterkrans af Konungen, som dervid gjorde den anmärkningen: Blommorna synas mig utmärkt små och ymkligt valda. Ett löfblad skulle fästas upp i kransen, och på detta ristar hon oförmärkt dessa ord: mins Ferket , ord, hvilka likväl betyda precist lika mycket, som alla andra ord i detta verk, och äro fullkomligt lika minnesvärda. Nu bands hon vid ett träd och skulle skjutas. Soldaterne hade likväl fått order att taga bort alla kulorna; Tintomara skulle komma ifrån saken med blotta skrämseln, och sedan föras till en för henne arrangerad vacker våning, för alt der bo såsom en täck dam vid den Kongl. baletten egnar och anstår. Men nu hade den Ilede fienden sin hand med i spelet. Den ena af Fröknarnes älskare — vi förmoda att det är han, ehuru ingen kan så noga veta det — hade tagit tjenst vid Gardet, var ibland den skjutande plutonen, och hade fått spaning om den tilltänkta efterpjesen. För att förekomma detta, skjöt han med kula i geväret, och farsen blef sålunda en tragedi. ! Vet läsaren nu hvad en Romaunt vill säga? Om han det icke gör, så är i sanning sådant icke vårt fel. Han tage då sina 2 Rdr ur bröstfickan, köpe boken, och läse den sedun, i fall han har kurage dertill