Aftonbladet – 3 december 1834, sida 3

KALEIDOSKORP. Det skall sannolikt göra läsaren ett nöje att erfara det af det Kongl. Kapellet tf. d. medlemmar, Hr Nagel, om hvars vistande i EngJand vi redan en gång tillförne lemnat underrattelse, vid der gifoa konserter blifvit mött med allt större och sörre bifall. Den sednaste underrättelse vi hafva bärom, är en recension f en koncert i den stora rotundan i Dubliv, som Hr Naszel eifvit tillsammans ned den namnkunnige pianisten Hen:i Herz, och hvilken vittnar om en sä utomordentlig framgång, att vi ej kunna underlåta att h:r anföra ett utdrag deraf i öfversättnivg. Den förekommer i Freemans Journal; vi förbigå hvad som -:dervid yttras om He:zs exsekution, hvarefter om Hr Negel förekommer följande: Här vankades ifven en annan rik njutning, som skänktes oss af Hr Vagel, kompositör och förste violinspelare hos Hans Maj:t Konungen af Sverge. Vi ha:va förut alltid b:undrat Bernadottes tapperhet, — nu måste vi ätven beundra bans musikaliska smak. Med noga öfvervägande hvad vi säga och under fullt medvetande af svårigheten att gifva ett bestämdt omdöme, draga vi dock icke ett ögonblick i betinkande att yttra, att vi alldrig förr hört en så pragtifull violipspelare, — ja vi tyckte oss både se och höra Paganini. Stycket han valt var en introduktioa med variationer på en ltaliensk aria komponerad af honom sjelf; och om konom kunna vi med skäl fälld samma omdöme som om Hr Herz, alt skönheten i sjelfva kompositionen enda.t öfverträffades af klarbeten i utförandset. Toner, så ömma, så rika, så honungsljufva, så gudomliga hörde vi ännu alldrig framlockade från något stränginstrument. Hr Nagel bar tydligen studerat i Paganinis skola och, fastän denne sedna:e kanske i högre grad äger förmågan att lyfta själen från detta jordiska och försätta henne uti en högtidlig sinnesstämning, öfverträffas han dock utan tvifvel af Hr Nagel i sjelfva harmonin och pizzicato. De mest berömda, så väl tonkoastnärer som dileitanter i Dublin, hvilkas omdöme vi hbaft tillfslle att inbemta, dela med oss denna tanka. Han helt och hållet öfverraskade sitt auditorium, som ofta afbröt honom med stormande bifallsyttringar och, alldeles utom sig af förtjusning ropade: da capo. Hvarföre spelade han blott ett stycke? En sådan stråke borde ej vara så npjugg. Likväl hoppas vi få det vöjet att höra Hr Herz och honom ännu en gång. Om de också skulle gifva ett halft dussin kovserter vilja vi våga vårt lif på, att den sista skall bli mera besökt än den första. — —