Aftonbladet – 20 november 1834, sida 1

han uttryckte den förhoppnivg att vår Nådiga Öfverhet troligen alldeles förbjuder införsel af bränvin, konjak, rumm, arrak; men han skulle likväl önska, att RB. St. genom särskilt underdånig skrifvelse u! tryckte sin alfvarliga vilja rörande ett slikt importförbud. Härmed förenade sig Insulin. — ANDERS DANIELSSON från Elfsborgs län skriftligen: S. D. Efter en så långvarig väntan på Bevillnings-Utskoltets Betänkande, angående stera Sjötullsbevillningen, är det bekymmersamt, att finna det af beskaffenhet att icke kunna bifallas, emedan i och med detsamma en ansenlig utdrägt med Riksdagen måste emotses. Men saken är af för stor vigt för nationen för att representanten ens skulle kunna besinna sig om han bör välja emellan bifall till Utskottets principer i denna angelägenhet eller olägenheterne af detta vidlyftiga arbetes återremitterande. Jag anser mig böra yrka detta sednare, till följd af följande anmärkningar: Han kunde icke antaga den af Utskottet tillstyrkta grund, att med erkännande af Konungens rätt i afscende på förbuds utfärdande och upphäfvande emot inoch ufförsel af varor, en allmän frihet må förunnas, Redan år 1823 bade Riksens Ständer ansett förbudssystemet böra afskaffas, som alldrig visat sig gagna hvarken Nationen i allmänhet eller de näringar, man derigenom sökt gynna. Äfven vid sista Riksdag vidhöllo Riksens Ständer sin mening i detta afseende Det vore ock Nationalrepresentanten ovärdigt, att eftergifva denna påtagligen rigtiga och nytliga princip, för det att en administration, som olyckligtvis äger enväldig makt i ckonomiska lagstiftningen, vidhåller ett falskt och onyttigt system, oaktadt den af snart ett helt sekels erfarenhet bordt kunna inse dess skadlighet. Då det vore en obestridlig sanning, att detta system, likasom den godtyckliga höjningen af Tullafgifterne, som Regeringen tiliätit sig, försätter våra näringar och handel i den skadligaste osäkerhet, samt vållar enskilta fördelar på andra medborgares ofärd; kunde A. D. med sin röst alldrig medverka till beslut, som från Nationalrepresentationen skulle åter för lång tid öfverflytta en del af Nationens bepå Konungamakten. Om örhbud möjligen kunna behöfvas, hvilket han likväl i allo bestridde, af de skäl reservanterne vid Betänkandet utvecklat, må då Riksens Ständer erkänna behofvet; men må ock då bestämdt uttryckas de fall, hvari förbudsåtgärden kan vara tillåtlig. Utskottets förs lag vore ovisst och vacklande. Likaså an åg han, att, på sätt 1823 års Ständer beslutade, Konungen väl måäga att nedsätta, men ej att höja den tull, som Rikets Ständer i Tulltaxan bestämt. Den osäkerhet, som genom förhöjda Tullafgifter ådrages vår handel, de oskäliga vinster och obilliga lidanden, som derigenom beredas enskilde. voro tillräcklige anledningar att yrka detta, och han kunde knappast uppfatta, huru en administration, som anser sin inflytelse och sitt förtroende hos natienen dyrbara, sjelf kan önska att utöfva en makt, som endast i enskilta fördelar äger något stöd, men hvars begagnande omöjligt kan förenas med nationens allmänna fördel. — För sin del ansåg han ej heller den reservant hafva rätt uppfattat sakerne, som föreslagit att Konungen i reciprocitets väg skulle kunna höja tullen på ett eller annat lands produkter. Det vore att vi sjelfve skulle hindra vår handel på länder, hvilkas Regeringars, af honom förespeglade åtgärder just borde bevisa, att de anse vår handel göra för stora vinster, samt äfven att förbise den sanningen, att i sådant fall det ej är vår producent, som på lång tid kommer att betala den der höjda tullen, utan dessa länders egna konsumenter. Utskottet har äfven antagit nödvändigheten, att erkänna de rättigheter Konungen tillkomma i afseende på traktaters afslutande med främmande makter. Det hade ofta förekommit ÅA. D. såsom om Rikets Ständer borde fästa en närmare uppmärksamhet på desse såkallade traktater, hvarvid i handelsväg öfverenskommelse träffas med andra Regeringar, om nationernas såkallade ömsesidiga förmåner och rättigheter, hvilka merendels slutas med rätt betydliga förluster för Rikets egne innebyggare i allmänhet och någre presentdosor eller andre suvenirer åt de embetsmän som urcpgjort de samma. Våra grundlagar tyckas icke hafva haft för afsigt att tillåta dem; ty deri omtalas ej annat än Afhandlingar och förbund med främmande makter; (se XU RB. F) hvarmed man sannolikt icke menat handelstraktater, då man enligt samma lagbestämmel:er lemnat deras afslutande a?lena till det hemliga Rådets snart sagdt oantasteliga ansvarighet, nemligen till Utrikes Stats-Ministerns cch Hof-Canzlerens. Denna mening hade för sig, ieke blott 55 S. R. F., utan äfven mycket anmat; ty fattiga Stater vinna visserligen på handel med de rika: men handeln går nog handelstraktater förutan; hvaremot