Aftonbladet – 18 november 1834, sida 2

Ritsdagsmannen Anders Danielsson väckte i går uti Bonde-Ständet en motion, hvaruti Ståvdets Ledamöter i allmänhet instämde, och bvilken här nedan meddelas. EL-saren finner derutaf jemväl att Bunde-Ståndets Leda: öter hållit ec hten ef errä.ning om den oförsynthet, såsom motionären benämndt det, med hbvlken några m: interelia Ledameter på RBiddairbuset, rominatim Hr Stats Sckreteraren von Hartmarsdorff, apostroferat de ofrälse Riks-Stånden i afseende på de förmodade moltiverna fö. deras afpru. ning på en del af hva! Reg. begärt till extra anslag. För vår del förmoda vi, att denna opnionsyttiing från Boude Standet, ja afven om en dylik kom ihiän alla tre de etiål.e Riks-Stånden, mot hvilka Hr von Har.mansdorff låtit undfaila sig ett echo af den ton, som tyckes råda i den omgifoing han tillhör, föga bekymrar hvarken honom eller de öfrige som föra samma språk; ty Rikets Ständer åtskiljas ju snart, och under de kommande fem åren kar man lätt vid portföljen eller på taburetten trösta sig; vore dei än öfver större förargelser. Under närvarande förhållanden inom vårt fädernesland, är det folkrepresentantens första skyldighet, vatt med redligt nit söka upplysa de statsmakter, af hvilkas verksamhet samhällets väl beror, angående den verkliga ställning, hvari nationen sig befinner. Under förutsätltande deraf, att det är styrelsens pligt och vilja att rätta sig efter nationens tänkesätt och dess förmåga att draga skattebördorna, kan ingen pligt vara heligare för folkets representanter, än att upplysa styrelsen om detta : tänkesätt; och ingen anklagelse kan vara svårare emot en riksdagsman;, än att, med åsidosättande af denna pligt, ledas:af främmande impulser i sina yttranden. Öfvertygad att jag i detta ögonblick bör: åsidosätta obehagligheten af den pligt jag sålunda tror: vara folkrepresentantens, och bedröfvad att nödgas uttala den mening, att regeringen visar sig misskänna nationens genom de ofrälse stånden ådagalagde tänkesätt, utbeder jag mig att få fästa detta stånds uppmärksamhet på vissa bekymrande tilldragelser, som visa nödvändigheten, att representanten offentligt uttalar sin öfvertygelse: en nödvändighet, som är så mycket mer trängande, som erfarenheten nyligen visat, att, äfven inom de subalterna befattningarne, regeringen yrkar en öfverensstämmelse i åsigter med sig, hvilken bevittnar, att de:sa icke ogillade yttranden af dess egne ledamöter eller de högre embetsmännen, innebära dess egna tänkesätt. Det är nemligen kändt, att Statssekreteraren för Ecklesiastik-ärenderna hr v. Hartmansdorff, samt chefen för H. K. H. Kronprinsens Generalstab, Generalmajoren Lefren, haft sådane yttranden angående de ofrälse stånden och den af dem i förstärkta StatsUtskottet utgjorda pluralitet, att då de ej af Konungens rådgifvare blifvit ogillade, deraf alltför tydligen ådagalägges den anda, som ibland dem råder. Hr Stats-sekreteraren har i ett anförande på Riddarhuset: d: 3 Nov., eftermiddagen, under den oförsynta förutsättningen, att regeringen kunde hindra tidningspressen att fritt yttra sig angående allmänna angelägenheterna, på ett-hånande sätt sökt