Aftonbladet – 11 november 1834, sida 2

VECTKSTGUIRTTA at IUI la AD TR MR UVI Mi vL lib verlånet. Staten har i detta fall icke åtagit sig någon förbindelse till enskilta fast gbetsägare, Den har så mycket mindre kunnvat göra det, som äfven, i bändelse staten erhållit ett utländskt silfverlån, ovisst var huru-ida vilzoren för utlåningen kunnat af någon lånebeböfvande antagas eller upplyllas. Ifrågavarande lån, ursprungligen ämnad: att bispringa skuldsatte jordbrukare, kunde aldrig hafva uppfyllt sin bestämmelse, dels såsom allttör oebetydligt, i förhållande till totalbeloppet af den stuld som graverar Svenska jorden, dels i anseende till omöjligheten för de fleste skuldsatte fastighetsägare att fullgöra de prestationer, förutan hvilka någon utlåning för statens räkning omöjligen kunde äga rum. Hjelp för det betryckta jordbruket bör sökas uti bhodrirg af de detsamma mest tryckande skatter. Ibland stuldsstte jordägare finras tiläfventyrs många, som, gerom cget förvållande komve på obestånd, hvarken geuom enskildte eller allmwanna åtgärder kunna i sina affarer regleras. Staten, om icie får inträvga i det enskilta lifvets förhållanden, saknar i allmänhet tillfslle att skilja den redbare, ehuru gäldbundne, medborgaren från vicglaren. Vingleriel är en vådJig sek. Framfarpe tider visa, att det till skada för hela nationen, icke varit utan inflytande ivom både admicistrationen och representationen. Rikets Stander hafva redan reglerat Bankens lånerörelse intill nästa riksd.g. Att, utan något verkligt behof åstadiomma en rubbning i hvad hautnnan redan är avordnadt, kan icke vara Rikets Stäcvder ullständigt. Den tidpunkt är desswom icke förhanden då rågon förstärkning 8f Bankens metaliiska fond kan ifrågakomma. HLåneröreisens successiva emancipation från deuv monopolierande StatsBanken — detta vigtiga föremål för Rikets Standers bemödande, — låter icke förena sig med det Banken rörande förslag, som Kongl. Maj:is nidiga strifvelse innebåller. För uppkomsten af hypoteksföreningar hafva Rikets Ständer redan från Baakens sida anordnat det understöd, som Rikets ständer för värvarande ansett lämpligt. Om spridda delar af tkåne och Elfsborgs Län kunna åheropas såsom bevis på redan i denna väg bildade Låne-a sociationer, så äro dessa fall alltför partiella, att i detta hänseende nu kunna föranleda någon ytterhgare åtgärd af Rikets ständer. Andra orter torde gifvar, der stiftelser af bypoteksföreningar tillbakahållas af den nog allmänna frugtan, att desamma kunde Ljena till förevännirg för statens inledande i utländsk skuldsättning. Ali sådan skuld är ytterst farlig under en styrelseform; som i verkligheten icke innebär några garantier emot missbruk, och meden representalion hvars oppositions-krafier äro alltför otillförlitlige och hvars anmärkningsrätt härefter så som hittils måste, 1 anseende till grundlagsstiftelsens af erfarenbeten bevittnade brister, blifva utan allt egentligt värde. Allmänna opinionen, ofta misstydd och i vårt land ej sällan betragtad, som eit erd utan någon verklig betydelse, har likväl, i fråga om utländsk skuldsättning, omisskänneligen låtit böra sig. Rikets Ständer hafva respekterat densamma via 1812, 1815, 1817 och 1823 årens Riksdagar, vid hvilka, under varierande former jemväl gjordes försök till upptagande af utläcdska lån, Deana opinien är ädel och högsinnad. Med smärtande minne af det sätt på hvilket Rikets förra utlärdska gäld blifvit afbördad, förenar den en varm känsla för fäderne-landets sjelfbestånd. Den önskar att se fäderneslandet, stödjande sig på egen inneboende kraft, i naturlig ordning framskrida och förkofras. Den ledes af den utan tvifvel rigga föreställning, att erdast omsär dieheter af en tvingande nöd kunna berättiga samtiden, att på efterkommande lt gga tyngden af egna förbindelser. En sådan opin on förtjenar aktning, så väl bos den ena, som hos den andra Statsmakten. Rikets nuvarande Stander hafva också redan antagit den såsom sin gtmensamma tanke. Attnu frångå dens mma vore att fela emot kommit:esters förtroende, och att nedsutta det ansecade Risets Ständer i egenskap af Stalswakt böra äga. Beslut kunna af Stäsderna icke lättsinnict fattas och äterlagas. Då beslaten resan antagit belgden af lag, kunna de icke urdanrÖgjas genom resonnementer af en advokatorisk Datur. Regeringen, om den äfven ogillar besluten, måste dock i de frågor, der pröfningsrä:ten är Ständerne enskilt förbehållen, dermed ålnöjas. Den måste det, emedan den, i gnnat fall, genom opinionens braverande, perikliterar sin moraliska kraft och blottar sin svagaste sida, emedan den eljest os My 0 oo Hatten akt en Affantlia