Aftonbladet – 10 november 1834, sida 1

Ultstolletls Iortarande, dådet medgat beho vet, men vägrade-anslag att fyla det, ianefattade en molsäl gelse. Det kunde ej komma af penningeförlägenhet, utan måste härröra från något politiskt skäl. Följden vore emellertid, att Beväringen snart icke kurde, af brist på det nödvändiga, samlas till vapenöfningar, Hr M. trodde sig härvid böra bemöa ett inkast, som förut blifvit gjordt om de 600,000 Rdr, söm skulle vara outtagne på det vid förra Riksdagen beviljade extra anslaget. De summor som för artilleriet och utredningsförrådet ännu voro innestående, utgjorde emellertid endast tillsammans 416,593 Rdr. Detta kom deraf, att kontrakter voro afslutsde på viss tid, och att man ej kunde alltför mycket påskynda anskaffningarne, om man ej. ville uppjaga priserne, hvilket skulle inträffa , i fall man cj beviljade lång levereringstid. Priserra å kläde hade Tedan stigit från 2 till 3 Rdr alven. Talaren upptog härefter till besvaraode ett i försa plerum fäldt yttrande af Hr Hjerta, som har funnit infördt i Aftonbledet, och som börjades med orden: går man härifrån, i hvad anda o. s. v. ett förvaltande verk hade der blifvit beskylladt för attsha utklippt ur räkenskaperna en del deraf, som man ville undandraga revisorernas granskning. Detta verk kunde ej vara nigot annat, än krigskollegium. Härvid hängde så tillsammans att då ett Kdnungabref af den 27 Aug. 1831. befalt att pa.sevoläns-kass-ns räkenskaper för 1929 skulle få af revisorerne granskas, hade de blifv.t afskilde från de öfriga och försedda med sina verifikationer. Sjelfva klippningen bade regeringen ej anbefallt, utan den hade skett af koliegium, som också derföre redan en gång förut blifvit apostroferadt i en tidning, som kallat detsamma ?stora klippare.? Talaren hemstälde dock, om ej artikelns författare var en ännu större klippare. H: DALMAN yttrade sig härefter: Ehuru med föga hopp om framgång, vi!le han dock ej med tystnad förbigå detta nya försök, att emot trenne stånds bifall till Stats-Utsk:s afstyrkande Utlåtande söka förmå Ridd. och Adeln att anslå medel till det ifrågavarande ändamålet. Af alla föremål syntes likväl det för utredningsupplagen minst brådskande att fylla. Det af dessa medel för beväringen påräknade vore visserligen angeläget; men han fästade: uppmärksamhet derpå, att oaktadt detta trängande bebof, och fastän Styrelsen sedan 1830 disponerat goo,voo Rdr af extra anslagen, till beklädnad, så vore annu ingen enda mundering färdig. Han hemställde om det vore hushållning, att hafva förråder fyllda med materialier underkastade för taåring af mått och mal under det man jemrade sig, att landets nationalgarde icke kunde beklädas, utan gick klädd i trasor m. m. I öfrigt ville Tal. besvara en anmärknirg mot en pu e närvaiande talare, angående bortklippningen af åtskilliga Passevelansfood-ns räkenskapshandlingar. Denna apostrof var visst ej ämnad det förvaltande verket, som låtit verkställa kliopaingen, utan riktad emot styrelsen, som vägrat granskningen af föregående års räkenskeper, och derföre giort den besynnerliga manövern nödig. Hr LEFRCN. Ordet taktik hade här så ofta blifvit nyttjadt, och då frågan rörde mihtära ämner, kunde det väl äfven vara på sitt ställe. Men en taktik, som motsidans talare ej sällan begagnade, var en låtsad okunnighet, derom att medel, anslagna till bestämde ändamål, ej finge användas till annat, än till dessa ändamål. De återstående 400,000 Rdr, som voro bestämda till krigseller reserv-förrådens kompletterande, finge således icke drages derifrån, för alt användas till kuranta eller gen. Om de dertill af Kongl, Maj:t anslogos, skulle samma talare, som nu anvisa dem till kläder åt beväringen, troligen j underlåta, att vid nästa Riksdag deraf göra ett anmärkningsämne mot Föredraganden för krigsärenderna, och talaren skulle i sådant fall sjelf bli en ef de förste, som lemnade sin ruila till Konstitu?ions-Utskottet. Han klandrade ej dem, som ville hålla strängt efter Regeringer, men han klandrade denna tvefald i åsigter, som kom af avtiogen verklig eller låtssd okunnighet, och detta begär att upplysa i ord, under det man förmörkade i sak och dolde upplysningar deri, sam: vårdade sig föga om bevisning. Publicitetens plig! vore dock att sprida ljus, j att tända irrbloss, bvarigenom hon kom att likna Mänchhbausen, bvyilken, då tiget började tryta, skar af upprill och skart v:de nertill, m. m. Ar MÖLLERHJELM. Om Br Dalman behaga