Aftonbladet – 8 november 1834, sida 3

mot Marinelli. Man får knappast hos Prinsen igenkänna Fursten, utan på tournuren och drägten Man bör i honom mera finna en bortskämd yngling än en regent. Så hade dock ieke Hr Habicht tagit rollen, Han låter sin passion för Emilia vara alltför stark, allt för allvarsam. Den skall dock blott vara svärmande, fantastisk, och man skall kunna se förut, att den ej skall bli långvarig. Det var ej blott en slump att Lessing lät honom kasta Emilias porträtt på golfvet. Bland de misstag som mest falla i ögonen är hans korta scen med Orsina. Han bör, då han går igenom rummet, väl tilltala henne med likgiltighet, men också tillika med all den artighet som tillhör en belefvad man. Det måste ligga någoreting cbligeant i detta en annan gång, min goda Grefvinna, en annan gång, och får alldeles icke sägas med en ohöfligt afvisande tom. Sannolikt är att rollen blifvit lyckligare utförd om den gifvits åt Hr Hyckert. Emot fördelningen af de ofriga :ollerna torde intet vara att eripra. Recettagaren hade sjelf den största: Marioelliss Ur Almlöf äger numera ett så stadgat och välförtjent konstnärsryate, att om någon vill göra en anmärkning emot en så högt uppsatt artist så måste det ske i allsköns ödmjukhet, med åberopande af 107:de Y:n. Skulle dock nu någon aoledniog till anmärkni.sg äga rum, så vore det endast deremot, att han måhända ej är nog smidig, utan något för uppembart låter känna sitt inflytanode hvilket han dock egentligen förskaffat sig och underhåller genom sin ödmjukhet. För öfrigt utförde ban sin roll med allt det mästerkap som man af honom är van att vänta. Vid kostymeringen anmärkes, att haus bår var alltför modernt för den ud, till bvilken pjesen hörer. Hr Svens.on som Galotti och fr Wenmnbom som Appiani fyllde rätt väl sina piatser. Claudies roll som spelades at Fru Bock är cj tacksam. Det kan ej klada ett fruntimmer att vara uti ett j-mnt raseri. Hon gjorde deck af densamma allt hvad som kan göras, och publikens bifall uteblef heller icke. Mamsell Charlotte Fickers uppträdande såsom Emilia var för henne af vigt. Hennes förra roller hafva blott varit små förpostaffairer emot denna. Det fägnar oss alt kunna saga att hon segrade öfver svårigheterna. Väl ertappade man på flera ställen berakning i hennes spel, och det der hvad skall nu publiken säga om dig? stack stundom fram, men på flere ställen synnerligast mot slutet, syntes hon dock hinförd af sin roll. Hon äger naturlig grace, en behaglig figur, och hennes gester ha i sednare tid vunnit mycken rundning och stå i harmoni med uttrycken. OÖOrsinas roll är tvifvelsutan den svåraste. Den utfördes dock af Mamsell Högquist på ett sätt som icke lemnade mycket öfvigt att önska, och vreden blossade en gång upp hos henne så naturligt, att rodnaden i pannan lyste midt igenom sminket. Hvad hon har emot sig är den allt för späda rösten, men denna kan naturligtvis ej läggas henne till last. Måhända äro också hennes ögon ej mägtiga af det förakt som ur dem måste ljunga emot Marinelli: Hennes blick är härtill alltför bedjande, alltför bevekande. Hade vederbörande haft några sådana blickar att skicka upp i Förstärkta Statsutskottet, då voteringarne om anslagen pågingo, så torde resultatet hafva blifvit arnat än det vardt, och Gumman Minerva hade då besparat sig den svett och möda som det kostat henne att skrifva om Tidnings-Oppositionens beteende. Deremot skulle Gumman ypperligt hafva tjenat Mamsell Högquist på theatern med ett lån af sina arga blickar, samt Marinelli med ett Dito af sitt hår, hvilket naturligtvis likasom Minerva sjelf, är ett bår af Hin, och således bade passat för hans roll. Men apropos om extra anslag, kustpjeser o. d. så får man i Em: iia Galotti se att Teatern äger rätt användbara kustpjeser i ett par porträtter som skola föreställa Emilia och Orsina. De äro nemligen så fula att de säkert skulle kunna skrämma hvilken fiende som helst från våra kuster, om de der utställdes. De hafva förut haft en blygsam plats på några fonddekorationer, der de sågo ypperliga ut, men att gummorne ej stodo ut med det starka lampskenet vid rampen, det syntes nu tydligt. Äro de verkeligen Fp Orträtter af Mamsellerne Högqvist och Ficker, så kan men åtminstone med skäl säga att de ej äro smickrade. Herr Almlöf hade fullt hus, och blef vid slutet framropad. Hank DAL hAÄAss dd! ooo fo Eee ooo ohc oo 6