Aftonbladet – 7 november 1834, sida 1

underkänna de anspråk på valoch representationsrätt, hvilka låtit sig i senare tid förnimma, och fann sig icke ens befogad att helt och billet uesluta rikets embetsoch tj-nstemän. Det syn:es honom, att å eva sidan berde den upplysning, som från dem kan påräknas, icke undanhällas de allmänna öfverläggningarne om statens angelägenbeter, och å den andra icke dem betagas, genom förnekad delaktighet af de högsta och dyrbaraste medborgliga rättigheter ett känna sig med nationen ful zomligt införlifvadr, och derigenom ett ökadt intresse, att beframja dess och federnesiandets vil. I denna öfvertygelse sökte taleren för den bit re bildade delen if embetsmän ev plats inom representationen, men kunde för dessa icke fliona någon tjeoligare än inom Högv. Siåndet. Talaren, icke okunnig, alt detta yttrande illa sammanstämde med den här troligen allmänt rådande opicionen, och alt man anser Presteståndet, såsom represente rande kyrkan och skol:n, :cke kunna tåa någon uppblandniog, utan at: derigerom till sin id fö: falska;, återkallade i minnet, då denna repvresentationss ät allraförst beskärdes Presteständet. Icke var det då kyrkan, som sökte statens skydd: svarare sökte staten ky:kans biträde. Bistoparne suto i Rådet eller användes såsom Regenternas Karslerer, emedan de voro landets kunnigaste, kanske ock myvdigaste män: och Klereciet villkaiiades vid Riksmö:en, icke endast i följd af dess Priesterliga kail, utan j-mväl emedaa det innehade, jemte en odelad inflyrefö, äfven den hufvud akliga Embetsmannabildvingen. Tiderna hafva sedermera förändrat sig: bildningen har spridt sig: och vid sidan af ett icke mera strängt afsöndradt Katolskt Presterskap bar uppväxt en Embetsmannakorps, som bestrider flera for ett vidare utvec esladt såmhällshf maktpåliggande vårf, och förtjenar aktning för en wåogsidig odling. Skulle det då frårs denna synpunkt va:a alldeles främmande för det utsorungliga syficmålet med Presterskapets representation, att i närvarande tid tUllerkänna en cel Cisile Embetsmän — dem nemligev, hos hvikka oviliorligen måste förutsättas och eford,as, i och för embe:ets skull, allman humanistak bildmog — säte och stämma i Rikets andra Stånd? Eil:r skulle väl vi kunna sägas lida tatrång och finna oss vid ärendernas . behandling i någon målto vanlottsde, om vi, såge vår icke öfvertaliga personal förökad genom män, som beklädde t. ex. Domareembetet? — Inom Borgareståndet skulle, enligt Talarens föreställning, ofrälse Ståndspersoner, såväl husägare 1 städerna som possessivrater på landet, tjenligen kunna inrymmas. De höra genom en flerfaldig öfverensstimmelse i Iefradssätt, vanor, bildning och gängse åsigter lämpligast till detta Stånd. Det kan ock sägas, att post sessionater som hafva ett större landtbruk och dermed i sjelfva verket sysselsätta sig, drifva detsamma nästan fabriksmässigt, och då i Rikets tredje Stånd Biuksägare redan vunnit inträde, bör så myeket mindre någon särdeles betänk! ghet möta ofrälse Ståndspersoners upptagande, som en ytterligare tillväxt i Ståndets personal ic.eär öfverflöd:g, men de mindre städerne torde snarare böra lindras än beiungas af ökade Riksdagskostnader. Bondeståndet, bildande Samhällets rot, hvarken. kån eller bör i denna sin egenskap vidkännas ioympningar och är. inom sina naturligs gränsor redan i det närmaste slutet. Talaren hade icke kunnat på ett för sig tillfredsstallande sätt, tyda LBidd. och Adelns medfödda, alldeles fria representationsrätt, tillhörande i främsta rummet äldsta grenen af hvarje ätt. En reform i anseende till detta Stånds representat:oa ansåg Talaren vara af högsta beko? påkallad, och dervid syntes honom billigt, att M.htära Embetsmän få ioträde i Riddarhuset, dit de höra, på grund af frälse Ståndets ursprungliga bemärkelse. Domprosten HOLMSTRÖM hade ansctt att Utskottet ej bordt framlägga någet förslag tili förändring af vår Riksdags-Representation, utan endast historiskt tillkännagifva sina fruktlösa bemödanden att tillvägabringa något samraanhängande helt af de speciella, inbördes oförenliga, omröstningsresultaterna inom Utskottet. Ogiltade väl icke Utskottets välmening att till pröfning upptaga metionerna i ämnet; men hade önskat, att de inom Utskottet skiljaktiga meningarne förr hade öfvertygat. famtlige Ledamötebne om fåfängligheten af det hopp att något tillfredsställande forslag ill den yrkade förändringen kunde af Utskottet frambringas. I sjelfva saken instämde hufvudsakligen med Doktur Nibelius. Lika med Prosten Hallström förmodade han att någon sanning ligger på botten af det skrik, som ifrån flera håll hade försports öfver hristerta i vär Nationalrepresentalion; men hun önskade att deana sanning måtle från betten arbeta sig upp öfver skriket till ex sansad och upplyst allmän opinion. För at! besvara åtskilliga mot Utskottet gjorda beskyllnincar genom