Aftonbladet – 30 oktober 1834, sida 3

då bladet lagges under pressen. —T--— RALELIDOSEOR BAEF TILL SVENSKA MINERVA. Tredje Brefvet. Min goda Tant! L Män, hvilkas glasögon ej nog kunna omslipas, hafva i mina bref till Tant sett beiränkliga spår af Pheospborism. Das Herz lacht mir im Leibe, då jag tänker på den ära man derigenom just icke velat bevisa, men ändå bevisat mig. Sanningen måste jag dock bekänna, ehuru påkostande det för min egenharlek må vara: Jag ar ingen Phosphorist. M:d Phosphorister kan nemiigen ej annat menas än Herrar utgifvare af fi d. Tidskriften Phosphoros, och för ait vara en af dessa föddes jag ett decennium försent , andra skäl att förtiga. Men desslikes måste jag bekanna, att jag föraktar att legitimera mig som vitterhetsvän på det sätt, som säges vera öfligt i hufvudstadens salonger, med rynpkningar på räsan, med fnysningar ; med mungipornas uppdragande haltväss till öroren, blott det Nilla ordet Phosphorister uttalas. Hvad desse Herrar ville uträtta, det hafva de utrvättat. Att dei stället för en Fransysk ensidighet införde en Tysk, gilter jag hvarken bejaka eller förneka; men jag vill påminna, att ensidighet är bättre än osidighet, och att osidighet just är nota charecleristica på nuvarande Svenska Litteraturen. Mig förefaller den som en död groda. Också haiva — så vidt jag vet — några unga och illasinnade män påtänkt, att med nämde groda anställa ett och annat Galvaniskt experiment. Man får s huru det lyckas dem. Kanske hoppas de för mycket, om de hoppas, att cen döda grodan omsider ska!l rycka på benen. Jag återgår till mitt ämne, det Tegnerska poemet!. De fyra första verserna äro redan absolverade. Att kommentera hvar och en af de efierföljande, skulle blifva tör vidlöfugt. Jag vill derföre endast fästa mig vid de luminösaste ; se har: I tankens rike väljes man till kronan, till lagerkronan. Att det i Tankens rike måtte gå helt annorlunda till än i Sverges rike har jag länge misstänkt, och med nöje linner jag har win misstanka bekrsftad. I sistnämnde rike erhåller man lagerkronan icke genom val utan genem lexläsning, hvilket både jag och Tant af egen erfarenhet kunna bevittna, emedan vi: bexge äro Philosophie Magistrar. — — den en ssk förstår Skall också dömma, det är tingens ordning. Så troddes fordom, så tros nu cj mer. Nej man tror det icke mera, man vet det. Visserligen anmärker författarivnan till Teckningar ur Hvardagslifvet att Tio och vetande äro eviga syskon,? men hon hav försätit tillägga, act dessa syskon aldrig gjort sig kända för god syskonsämja, Ej mate vi oss med de store dede, Men deras Audar äro ej försvundna, På gyllne stolar sitta de i molnen, De hviska stundom ned uti vår sja! etc. Det är bekant att olika folkslag hafva gjort sig olika begrepp om tillståndet etter döden. Nationerna och deras talemän, skalderna, hafva skapat ett Eden efter sitt eget beläte, och dit förflyttat alla de sysselsättningar som vå jorden varit dem kära, alla de njutningar som på jorden mest lockat deras åtrå. Den forn-nordiska skalden diktar ett Valball, der kämparne dricka mjöd och skifta hugg;) den Arezbiske ett Paradis, der de rättrogne betjenas af sköva, evigt unga flickor; den Amerikanske vilden hoppas efter döden en oupphörlig och eupphörligt lycklig jagt i den Store Andens parker, der vildt aldrig tryter. Frågas mig nu, hvar den Svenska skaldekonsten år 1934 förlägger de: saligas hemvist — så svarar jag med Tegner i moinen,, och frågas mig ytterligare, hvad de saliga göra der, så svarar jag med dito ?På gyllne stolar sitta de,, — De hviska,,