Aftonbladet – 30 oktober 1834, sida 1

ee Aleg CIA AES tj TASK j fe Ae se ee sr Re Re Ad AON RANE OSTEN ITE EIN säd BVAÄSDASSUNOKBRATTELSER. Flere Ledamöter af Hederv. Bonde-Ståndet hafva hos Redaktionen begärt, att Ståndets diskussion i representationsfrågan måtte in extenso införas, hvarföre vi vidtege densamma vid slutet af det y!trande af Riksdagsmannen Danielsson, som började diskussionen. Fortsättningen börjar med upplasning af ett annat yttrande af Anders Danielsson, till Konstitutions-Utskottet, åbeiropadt i det förra, och så lydande: I anledrivng af de flera förslag Konstitutions-Utskottet emottagit, angående Representationsförändring, anser jag mig böra uttrycåa min tvekan, alt någon sådan förandring står att vinna, derest man partislt ändrar de mindre vizstiga formerna, eller begär, att på en gång erhålla en aildeies ny representation. Jag tior det tillhöra folket, att i Petitionsvåg hos Konaungen söka utverka Regeringens allvarliga och krafuiga medverkan till förandriong i Represeatationen; ty sådant bör för en välviljarde Regering blifva det säkraste beviset, att de nu representerade intressena i Samhället vida öfvers ägas af allmännare och kraftfullare; men Ståndstrepreseoatanten anser jag det tillhöra att inskränka sina bemödanden till bott sådaut, hvilket inom Stårdsrepreseniationen låter sig möjligen utföras. Han nödgas erkänna den praktiska sanningen, att egna intresset ofta gäller mer, än det alimaännas. Styrelsen åter, understödd af folket, tillhör det att yrka, att det enskilta iöotresset underordnas det allmaana. Jag tycker mig finna, att det enda steg, för att gå tidens fordringar till mötes, som vår gamla Stånds: ep esentation måste taga, och något anna: tager den ivolizen ej, det vore: att erkänna Nationens fria valrätt, på samma gång Stånden 1 öfrigt vidhölla sina öfriga rättigheter. En sådan lösniog af gåtan vore äfven ingenting annat, än en utveckling af den under acdva former fordom utöfvade principen, ty Stånden hafva ejalltid uiöfvatr samma valrätt som nu. Till de gamla tirgen infunna sig alla odalmän, som kunde och ville komma. Till de såkallade Herredagarne kommo oftast endast de, som Konungen kallade; menu Konungen var då ett uttreck af Nationen, genom sitt beroende af Rikseas Råd och af folkets såkallade Lagmän. Äfvea sidan Stånds-Representationen genom Preste:s och Bo gares allmännare deltagande dei ief bildad, kallade Konunsgarne, icke endast particlt vissa orters Representanter, utin äfven de personer, som de behagade. Då Konunzarne sedan behöfde Folket mot Adeln, hvaraf Rådet, det högre Presterskapiet och Lagmännen, m. fl. Embe!smän utgjordes, bl.f först valiatten af nödvändighet erkänd, men det hade skäl, ait den ej då gevast lemnades åt folket. Pieste; skaper fruktade de serdiliga Herrarres inflytelse; Stadernas Borgerskap fruktade Landtwannapluraliteter, om valdistrikterne utvidgades; allmogen, alltid tryckt, ofta lurad, fruktade alla. Man lö: sig således gerra inom sig; och som Adeln i följd ar ärftligheten, helst antog representationssätte: genom hvarje familj, blef Ståndsrepresentationen ubildad till hvad den nu är. Men i samma mån Staderne emottagit otaliga andra innevånere än blo:t Borgere och på landet uppstått flere betydliga folkklasser, som hvarken kunna räknas vill Adels Ståndet eiler till det urgamla Bonde-Ståndet, hafva bristerne i ett sådant Stånrdsrepresentationssätt blifvit alltmer mirkbara. En stor del af folket bar blifvit orepresenterad, och de representerade Stånden hafva icke blifvit representerade efrer de rättsgrunder, som alltmer göra sig gällande i opinionerne. Tider har utvecklat nya förhål anden, och nya åsigter ocm samhället, som, så att säga, upplöst Ståndsintresse: a i de stera och vigiga nallonalangelägenheterne. Man talar ej mer om Bevill ning af Atel eller af Prester, utan af ali förmögenhet, ali inkomst, och Tullbevillniggen drabbar med ena verslig demokratisk hårdhet båd Aristokratien ech Hierarchien, Derföre är det sor: ön n FJ 2 a j