Aftonbladet – 29 oktober 1834, sida 1

lingen, dels i Riksdagsförhandlingarnes tröga och osäkra gång samt deras mindre bestämda och nöj aktiga resultat; men Utskottet söker vederlägga påståerdet om verkliaa tillvaron af dessa olägenheter och brister gesom en framställning, enligt hvilon Ständsfördelninsen skulle vara oskiljakt.g från Nationens id om Stat, amt allmänna valpr: cipen skuile insebära en sådan h-älfuing, som kallas Revolutior men ej den lugna och nyttiga reform hvilken Utskottet erkinner vara tidsandans lösen. ? U:skottet yttrar äfven den öfvertygels: att genom ändamålsenliga förslag 111 Riksdazsgöromålens förenklande och ordentiigare b-handling, som U skottet inser sig vilji afgifva, skule det senare skälet tunva afhbjelpas, och Utskottet shwar således med at: endest ov tillstyrka nägra hittills ej i representationen deltagande medborgareklassers inrymmande i RBiks Stånden. Det skule föra oss alltför låsgt, att ingå i en granskning angående den hisoriska oriktigheten af Utskottets ntveckiing om Svåudess u phof, eller det troligen alltför ideela påst endet, att de-sa Siånd i ver ligheten represente-a alla nationliga wntressen och elementer. Ma inser lätt. att hiscoriea i dylika ämsen blott kan något bevis2, såvida man kunde fskilja de tvungna resallaterna i nailonernas bildning och frihet ifrån dem, som eljest på naturlig väg sku!le bafva utvecilt sig; men månne Utskottet kuvnar göra detta? Reformerras mål är så ull vida lika med Revolutionernas, att de åsyfta bor:tagandet af alla de oformbgneter och naiarvidvigheter, som våldet och fördomairne medört : samhällena och endast sättet at borttaga dessa, är för begge olika. Man mi nu så kvosligt man än vili, bevisa Ståndens historiska tillvarelse. så bevisar sidant alldeies icke derss nytta eller de-as nädvaändigber; och ännu mindre at: dessa Stånds ideella r presentat:onsgrunder äro så öfverensstämmande md de natonella intressena och e le:menternvas inubörd.s naturliga propoction, att sn jemovigt emellan dem draf stule vara exa följd. Jag vil blott aga fram ett exem pel för at bevisa behörigheten af mu tvifvel derom, och jaz utbeder mig, att ingen må misstyda min. ofsigt, ty den är visserligen icke, att der:gerom nedsätra rågon -iss klass eller visse individers värde och för jens er. Den åsyfaar allenast att visa Imstitu: oner: es brister. Uinkottet har nemligen sj If sagt, att Preste-Siåndet föreställer kyrksos och skolans upphöjda angelägenheter. Men är då verkligen der-f sn töljd, att deras representanter böra ega å:del i all lazstif:ningsoch all beskattiingsrätt. Männe kyckan ej af hvarje annan medborgarklass anses vara nog vigtig, för att utgöra förrmål äfven för dess omvårdnsd? och måane ej skolans angelägenheter i alla tider hibehålla ett större intresse för fader-hjetat och hvarje redlig medborgares menniskokarlek, än blot i det Presterliga embetsnitet? Månne således man med skäl kan säga, att jemnrigten inom lagstiftning och beskattning är vunnen derigenom, att kyrka och skola äger 2dels röst? och månne ej snarare detta är allt for mycket, då man besinnar alt de äga så många vårdare äfven ibland de andra i:delarne, vid alta frågor om deras verkliga bebof och fördelar. Samma trifvel kunde gerna tillämpas på de andra Ståeden; och det synes mig tydligt, att för förauftet är och kan det aldrig bbfra tillfredsställande, att grunda en nations representativa system på några bestämda intressens eller några vissa elementers samoch motverkar. Det är i kännedomen af alla naturliga intressen, det är i be:raktarde af alla natronliga elementer, det är i den deraf uppkommande öfvertygelsen om nationens allmänna förde!:ar, och i dem principen, att enskilta välfärden. säkrast framgår 1 den offen!kga frihetens och rättvisans skydd, som de sanna grundvalarve för foikreprepresentaticnen kunna återfinnas. Denna erund är trolizen mer historsk än Ståndens, ech säkert mera tilifredsställande än denna. Den stödier sig på två vigtigsre nationella intressen än alla andra, nemlisen upplysnimg cch frihetsbegär, samt på det stora fol: elementet: allmäinna förtroendet. Man inser häraf lätt, att den är den bästa och den såtraste. Men då fö nuftct ogillar en sådan Ståndsform, bvad ken väl hefoga oss, att tro den oskiljaktig för natio, ens id om stat? Skulle nationen då serklicen to staten va:a grundad på oförnuft, eller skulie den fördraga, att den så vore? Jag betviflar det. Nationen har deremot i långliga tider visat sig föga öfve:tygsd om Stinds ndel