Aftonbladet – 27 oktober 1834, sida 1

Represe: tationsfr ågan. Fortsättning af Herr Professor Grubbes anförande. Både valprinciperna kunna förekomma och tilllämpas, än i en råare och ofulikomligare, än åter i en fullkomligare och mexa utbildad form. Ståndseller Korporations-principeh förekommer och tilj lämpas i sin råare och ofullkomligare form der endast några af de inom Nationen förekommande metbor -gareklasser få inom sig välja representanter, men andra lika vigtiga medborgare klasser äro från all valrätt uteslutne, och der Töljakteligen endast en del af de inom samhället gifna Ständ, yrken och intressen äga inom Nationalrepresentationen sina ombud. Ett sådant förhållande strider på en gäng mot rättvisans och den politiska klokhetens fordran; icke eller kunna dessa fordringar, under förutsättning af. Ståndsvis skeende val, sägas vara uppfyllde i annat fall än så vida valrätten är utsträckt till alla inom samhället förekommande stånd och yrken. Den mottsatta ytterligheten åter är den, som uppkommer då de allmänna valens princip fattas och tillämpas i sin råaste form. Denna är nemligen den, enligt hvilken antingen både valrätten och valbarheten, eller åtminstone den förra utsträckes till hela den råa, obildade folkmassan, utan att vid dess utöfning. fästas några vilkor af en viss medborgerlig bildning. eller en i någon mån oberoende ställning i samhället, De allmänna valens pri neip, fattad i denna dess råaste form, lemnar icke nägon grundad förhoppning derom att Nationalrepresentationen verkligen skall komma alt utgöras af Nationens visaste och ädlaste män, hvadan en sådan obegränsad valrätt icke låter förena sig med den politiska klokhetens fordran. Forntidens Demokratiska stater, hvilka väl ej ägde någon national-representation , sålede es ej eller val af national-representanter, fäen der statens förnämsta Embetsmän valdes af folket 1 massa, ha gifvit oss tillräckligt många varnande exempel på hvart en sådan obegränsad valrätt leder, och den Franska Revolutionens Historia är i detta hänseende ej mindre lärorik. Derföre hav man i nyare tidens konstilutionella stater vanligtvis funnit det nödigt att inskränka valrvätten till de statsborgare, som genom sin ställning i samhället kunna betraktas såsom åtminstone till en viss grad oberoende och äga ett mera synbart intresse i samhällsordningens bestånd, och hos hvilka man derjemte kan med någon sannolikhet förutsätta åtminstone en viss grad af allmän medborgerlig bildning. Denna bättre och ädlare uppfattning af de allmänna valens princip möter! visserligen i sin tillämpning svårigheten, att med tillräcklig noggranhet och på ett fullkomligen förnuftsenligt Sätt bestämma de ifrågavarande vilkoren för valvättens utöfning. Vanligast har man bundit valrätten vid en viss förmöge nhet , såsom det mest synbara eller materiella och derigenom noggrannast bestämbara criterium på en oberoende och sjelfständig statsborgare. Häremot har man anmärkt att, om blott en betydlig förmögenhet, skall medföra välrätt, så införes drrigenom en penning-aristokrati, genom hvilken de allmänna valens princip kommer i strid med sig sjelf, och vidare, att då graden af förmögenhet, som bör utgöra vilkoret för valrättens utöfning, ej låter tillförlitligt bestämma sig, så blir bestämningen i denna vigtiga punkt alltid tillfällig och godtycklig. Den förra anmärkningen må vara grundad, men den träffar ej principen i sig sjelf, utan det sält på hvilket den blifvit i v:ssa stater använd. Emot den sednare kan svaras, att en viss förmögenhet alldeles icke behöfver stadgas såsom de t enda vilkoret för valrättens utöfning eller att. det här ifrågavande val. valsysteret icke behöfve , sssom Konstiusocs-Utskottet påstart, uppsala fö mögenhetess ioflyt Ise siom det enda forvelrivet emotg pepulationens. Man kon ech bör bestämma andra vilkor för valrättn hvarpå a urunp: Jag innehåller tillveckiiga exempel. Den allmänsaa regem, stt man, för. att kussa utöfva valrätten, bör äga ep viss grad af obe onde och sj: Hstsndighet, ka. betiakts såsom hun sätlende för bida je otka valsyste mens. Den kan tillätepes I bida, mens i inteidera kan den I frågavarande inskrenkvingen af valvatten med sträng otematist vädviandi het bestämmas Man kan t. ex enlit bida pine e va sia ga, ar jord: rukaen, för ett få utefva valrstten, skall varg hesuten. Men sjelfva derna beut rbet, huru vill man mcd sträng nödvändighet bestämma dess cräns? Den:a