Aftonbladet – 24 oktober 1834, sida 3

. ut are lektyr på resan, de utsöktaste vit sma P:xaBer. so j smärre noveller, historiska godbitar, bestäewmer .satser, allt af ett ogemen och humoristisk a Upp. i värde ). ; Kosmoramit lar et söt ch det är, att de kommit tre, fyra årkundradev Vulle c Med allt det höge värde, sor det onekligen s.. ulle egt i Hr Sten Sture den äldre: t id, lärer det nu se tedes icke vara fridiyst tör obl da granskare colHer till och med en aech annan elak belackare. Lie som det vore orätt att vältra hela smäd fen å de stackars ko pparsticke., ger man aoM detsamma äfven sjelfva texten en släng af slefven, kallande hesne somliga för torr som sand, andra deremot för bara vatten r; hvilken motsägelse ensam torde vara est tillräckliv 3t bevis för grundlösheten af slika kitsliga tillmälen. Och icke nog härmed! ett enda frö af mis ssnöje sbrifver upp en hel binge af dylikt ogräs; man rynkar till och med på näsan ötver de kostliga novellerna och humoristika uppsatserna, man hänför dem de,!s till det slag af dylika produkter, som benämnas ee barmliga, dels till hvad man på ett visst gammalt sj oråk kallar drafvel, och påstår den paradoxen att de samt och synnerligen vore mer än ersatta om de a Idrig funnits. I sammanhang härmed insinuerar man sådana qvickhejer som att hela företaget blott vore en illa beräknad schaktbrytning 1 bokh andels-spekulationens osäkra guldgrufva, och menar att Herr Berg föga kommer att rosa marknaden på sitt nya ber roverk. Men jag slår bärt sådant tal, hvar jag förnimmer det, och fr: igar: hafven J då icke sett de dyrbas ra stålgravyrerna i sista häftet? eller, såsom textens ord så vackert lyda; hafver icke den förträff-: ligt utförda teckningen redan fjeltrat edra ögon? Då stå väl de beggabbare och se mystiska och för-smädliga ut och svara mig inpertinent: får jag ge dig ett slag vid örat, eller par, så vill jag se—dan klappa öfver det med hartassen!? Dumhufvuden! — Med förakt vänder jag dem ryggen och sätter mig i min gamla posityr med handen under kinden och fördjupar mig i äskådande. Jag brinner af otåliglighet att för ombyte skull med det snaraste få skåda det skönaste i naturen, ty i dessa trenne häften finnes icke en gång ett ordentligt träd alt fägna sig åt, ej ens ett naturligt stycke sten. Den tredje delen eller det märkvärdigaste i menniskolifvet, lär väl egentligen endast och alle— nast blifva af intresse för anatomer ), och torde alltså dermed utan fara för verkets debit kunna hushå!las något mera. Vill man nu i korthet af det anförda draga en slutsats, så är ingen klarare än den, att undertecknad är alldeles förtjust i det sköna kosmoramat, alldeles betagen, alldeles bergtagen. 3.