Aftonbladet – 22 oktober 1834, sida 1

fr mr, CA han bryter mot någoa af dem, verkligen gör orält. Klandras na en sådan å!gärd, utan att någon person nämnes, så är det ju gifvet, att klandret faller på Konungamakten som utöfvat handlingen. Skulle äfven rådgifvarne dervid nämnas, så är det i alla fallKonungen, hvilken allena beslutat, och hvilken anmärkningen således bufvudsakligen måste angå. Då nu tryckfr.-lagen uttryckligen tillåter klander af regeringsåtgärder, med vilkor att skrifsättet icke utmärker sig såsom smädligt eller skändligt, så är det klart, a:t det blir precist detsamma om jag, utan att nämna den handlande personen, yttrar att den eller den åtgärden är oriktig eller olaglig, och beledsazar detta påstående med bevis, eller om jag genom samma bevisning leder mig till samma slatsats med den skilnaden, att nämna den person som allena beslutat åtgärden. Det är gifvet, att hvad som är en vädvändig slutföljd i sjelfva saken, kan omöjligen blifva ett brott att uttrycka. Säl-des måste jag äfven kunna ytira om Konungen, alltid just derföre att han a!lena beslutar, att han i min tanka misstagit sig om sitt regeringssystem, och i hofsamma termer framställa min opision derom i sin helbet. Deremot må man icke om Konungen yttra, ati han vidtagit en åtgärd af dåliga motiver, eller på annat sitt missfirma hans persons, vare sig säsom enskilt, eller såsom Regent, lika mycket. Men låtom oss väl märka, detta är lika liter tillåtet om hans rådgifvare. Om dessa kan jag således väl yttra den tanken, att följderna af deras grundsatser äro förderfliga för landet, och jag må, så mycket jag vill, örska act de måtte skiljas ifrån sina platser; men jag äger derföre icke rätt att skymfa dem med ett erda tillmäle, som kastar slugga på deras medborgliga existimation. Denna förklaring hafva vi ansett för en skyldigbet att framställa såsom vår egen opinion i en icke ovigtig principfråga. Förhållandet är ganska enkelt, för den som vill begripa det. Det är alldeies enahanda, som då jag tos en Öfver-Rätt klagar öfver ex Under-Domstols beslut. Jaz äger då fullkomlig rättighet, att ådagalägga oriktigheten, orimligheten, ja oskickligheten af denna domstols lagtolkning, men får derföre icke skymfa domaren med smädeord, utan attsådan: afiager allvarsart bestraffas. Kan jag likväl genom min bevisnirg göra det förra så, att domaren står med skammen, så har jag derigenom icke förolämpat honom, utan det är då hans egen skuld. Äro miva argumesnter åter skeva och oriktiga, så återfaller skammen på mig sjelf, men iag kan likväl icke mera dragas till ansvar deföre, att jag genom min bevisning kommit till den slutföljdep, att Domaren genom sitt beslut begått der eller del misstaget, än om det blott heter: Domstolens beslut innefattar det eller det missiaget; emedan båda dessa uttryck betyda aldeles detsamma. Jurvalen bemödar sig öfverallt att efter behag tolka grundlegen. Således leder artikelns författare sig till räsonementet, att Konungen och Konungens gerningar ej kunna klandras, och skulle man väl tre på hvad väg? Jo förmedelst tryckfribetsföraordningens 2 S,sista moment som säger, att ingenting får qvalificeras såsom straffbart, under förevändning, att innebära tadel eller klinder. Denna väg synes just icke vara den lyckligaste; men författaren vet att bjelpa sig. Om detta skulle kunna få tydas så, att klander ej vore förbjudet ens emot Konungen, emedan ett sådant icke finnes i denna lag (tryckfe. förordn.) uttryckligen förbjudet, så skulle nämde moment stå i strid mot 3 f regeringsformen, som fredar Konungens gerningar mot allt åtal. VWVaåra. läsare torde ha svårt att fiona något logiskt sammarhang i denna hänvisning. Vi måste således anmärka, det allt hvilar på författarens språktolkning, att nemligen åtal är det samma som klander-. För att förebygga de reklamwatiover han i detta fall möjligtvis kan göra, böra vi näcna, att i Sablstedts ordbok finnes visserligen ordet klander öfversatt med Censura, Reprehensio, Revocatio sub judicium, och åtal sfvenledes med Sermo reprehenswonis, censura. Häremot kan emreliertid erinras, att om man slår upp ordet taddel, så linnes det äfvenledes öfversatt med censura, sermo, quo quis aliquem culpat. Vi ana, at dessa Laiinsba glosor skulle, i ea kontrovers ha blifvit författarens kardinal-arguiment, och vi ha derföra på förband velat öfverändakasta det. Vi göra sådant förs: med erinran om den !edsamwa bokstaflira tolkningen af Grundlacarna kvilka o0ja klamdaor —AM so so oo