Aftonbladet – 22 oktober 1834, sida 1

KM VOVVEN OMM RBVRAf TF Sådan är titeln på en artikel, som för några veckor sedan fanns införd i tidningen Journalen , och hvars syftning synes hafva varit, att negatift besvara de framsällda frågorna. Den söges vara föranledd af en artikel i Aftonbladet samt af Hr Lindebergs rättegångsskrifter. Detta vore likväl icke något motiv för oss att upptaga den till någon vederläggning, — hvilket ej heller behöfves, emedan författaren öfverallt vederlägger sig sjelf; — men då man länge, och isynnerhet under de senare månaderna gjort flerfalidiga försök att förvilla opinioc nen öfver detta ämne, och nyligen ett Lagförslag emanerat från styrelsen, som, ifall det blefve antaget, skulle blifva af stor våda för yttranderätten både i tal och skrift, är det af vigt, att häröfver söka reda begreppen. Det är för denna orsak vi vslja den ofvannämda artikeln som utgångspunkt för den närvarande. Förf. börjar med att fråga om det verkligen så förhåller sig, att våra Grundlagar icke känna någon auktoritet, svarande emot hvad man i andra stater förstår med Regering, så skulle de upphäfva hvad de hos oss vetat grunda: ett kaonstitutionelt samhällsskick. Har något tvifvel derom någonsin kunnat uppstå? I despotiska stater bestam mes samhällsskicket af den enda, som d:r kan bestämma något: af Regenten. I konstitutionella stater åter bestämmes det af konstitutionen. Just derföre att Sverge hör till det senare slaget, har konstitutionen, som öfverlemnat styrelsemakten åt Konungen , bestämt sättet huru han utöfvar den, men likväl uttryckligen föreskrifvit, att den egeoiliga styrelsen, rättigheten att besluta, ensamt tillhör honom. Det är utöfningen af denna rättighet, som vår konstitution kallar Regering. Dean är således icke en auktoritet, utan en handling, som uppkommer igenon Konungens utöfaing af sin pligt och sin rät. De:ta har Journalen antingen icke förstått ellar icke velat förstå, då han såsom konstitutionens Grundvilkor omtalar att vi hafva en auktoritet att offentligen klavdra och ställa till ansvar för hvad af offentliga styrelse-åtgärder kax befinnas mindre nyttigt elier till och med skadligt; samt om en Konung , ställd i en för klindret otillgänglig rymd, ansedd icke kuuna göra något orätt, eller för riket och dess invånare menligt. Båda dessa auktoriteter utgöra nemligen tillsammans Konungamakten , och vår konstitulion gör på intet ställe med något enda ord en sådan afdelning som Jourpalen här framställer. Tvertom antager hon öfverallt, att Konungen kan göra oritt , och för att så mycket möjligt är förekomma detta, har hon noggranoot föreskrifvit bura han bör utöfva sia offen!liga makt, och hvilka som bli ansvariga för hans misstag, derföre, att de antingen icke sökt öfvertysa hovom om deras förderflighet, eller icke rent af hindrat honom från att begå dem, genom att vägra sin underskrift. Hon ålägger honom således ot. ex. att, om han vill utöfva en af Konungad ; maktens vackraste rättigheter, den att göra Nåd, likväl först höra Högsta Domstolen, och i StatsRådet fatta sina heslut, samt lemna till och med åt den fällde brottslipgen förmågan, att göra delta beslut om intet. Hon förbjuder Kenungen att nåmna utlänningar till kommendanter i fästningar, föreskrifver honom formerna cch vilkoren , hvarunder haa allena kan utnämna Embetsmän, och hvilka af dessa han efter behag kan äter skilja derifrån, samt medgifsver Statsrådets Eedamöter rätt, att till och med göra påminnelser öfver de utnämningar , som Konungen gjort till följe af sitt prerogau. Hon förbjuder honom vidare att för pakta statens inkomster eller att inrätta monopolier, att använda statsmedlen annorlunda, än efter Ständernas disposition, att fordra några andra gärder, än hvad de beviljat, att göra ineller utrikes låna, att förpanta eller örsälja kronans lägenheter, att gära någon ny Lag eller afskaffa någon gammal, att resa utom Riket och likväl befatta sig med dess styrelse, att vara läng e borta: de; ifrån ; än tolf mänader , utan ait sammankalla Stärderna, hvilka kunna särskilt förordna om styrelsen, i händese ban icke återkomser 0. S v. Hon ålägger honom äfven, att styrka rätt och sacning, att hindra vrångvisa och orätt; förbjuder honom, att, sjelf eller genom andra, fördävfva någon till lif, ära, personlig frihet och välfird, eller afhända någon gods, löst eller fast, utan aasakuins och dom, m. m., och för att förmå havom till alla dessa skyldigheters utöfning , mi