Aftonbladet – 13 oktober 1834, sida 1

Adein blef icke ensam om beslutet att godkännsa Lag-Utskottets åsigt, hvarmedelst ock Minis drens anslag, för den gången åtminstone misslyckades. s Härefter följde ett uppläsande af Friberre Ankarsvärds yttrande vid förra Riksdagen, hvilket sluade med följande uttryck: min verkliga afsigt och upprigtiga önskan vore och är, att kunna undanorödja möjligheten för samvetslöse och mindre menniskoälskande Rådgifvare, att genom brottets tydning verka en obillig tillämpning af ena otydlig strafflag. Sådan, fortfor Talaren, var framställningen, sådana skälen, sådan blef utgången vid 1823 års Riksdag. Till edra omdömen, till edra samveten, Mine Herrar, vädjer jag: hvilken förändrad åsigt kan på de sednare elfva åren hafva gjort sig gällande; hvilka nya motiver bar Regeringen framställt; hvilken ny utveckling har hon beredt frågan? Bar i den väsentligaste omständigheten, Minaistören icke lika handlöst öfserlemnat lagförslaget nu som för elfva år sedan, då intet spår kan upptäckas ens till försöket, att uppdraga den vigtiga skillnaden emellan Konungens höga individ, det konstitutionella föremålet för allas dyrkan och ailas vördnad, det af både Grueodlag och allmän lag med helgd och oantastlighet kringjordade Majestätet, och Konungen i sin konselj, der de vidtagne åtgärderna, de utgående besluten äro underkastade offentlig granskning samt konstitutionel räfst och — tilliggom! — lagligen skulle kunna kosta Rådgifearne förlust, till och med af lif, ära och god:? är det rimligt att vissa förgripelser mot Domare och Konungens embersman gälla lifvet (enligt 19 Kap. 38 3. missgernings balken) under det förgripelsen mot Konungen sjelf skulle i ansvarsväg stadna v:d ett par års fästning? De protokoller som fianas bilagda Konungens proposition utvisa, att man icke medgifvit ändring i 2 S. af 5 Kap. För StatsRådets och Högsta Domstolens betryggande har man bibehållit den svårare bestraffnisgen — lifvets förlust — och ett annat lagrum bestämmer det straff som närmast är till dödsstraffet redan för den, som, efier undfången varning, ej afstår och ej gitter folltyga sitt tillmäle att HofRätt vrångvisligen dömt. Lifvcts förIust vore således en lämplig bestraffning för brott mot Hrr Statsoch Justitie-Råder, — hvilka bedröfligtvis endast gerom en S. i Brottsmålslagen erinrä om Riksens Rådi framlfarna dagar — under det brott mot Konungens Msj:t skulle försonas med en lindrigare bestraffning. Låtom oss tala genom eit exempel. Låtom tre förbiytare uppträda samtidigt. En anklagar Hof-Rätt inför Konurgen att hafva viåsgvisliga dömt, men saknar bevis och straffas med 40 par spö och lifstidsfästoing, i kraft af 2065. i 30 Kap. Rättegångsbalken. Den andre tillvitar Högsta Domstolen eller Stats-Rådet, att i samma sak hafva tagit mutor: 2 S. af 5 Kap. Missgerningsbalken bestämmer hans straff till lifvets förlust. Den tredje går så långt i förgripelse, att han talar eller skrifvet om Konungen; Drottningen eller den, som till efterträdare på tronen förklarad är, att de tagit mutorna istället för Högsta Domstolens och Stats-Rådets ledamöter, och straffet för denna . fräcke förbrytare blef, såvida den ifrågavarande -lagförändringen antages — högst tio års fästning. Hvad synes eder, mina Herrar, om ett så beskaffadt system i lagstiftningen? Ett sådant mästerprof på lagstiftningsförmåga aflägger man inför naticnen, efter elfva års begrundande och tio månaders framskriden Riksdag. Ett sådant juridiskt missfoster yrkar man, att Riksens Ständer skola å egna och Svenska folkets vägsar adoptera. . . . si Kriterierna af jaridisk odugligiet förefinnas så tillsäckligt i detta Lagförslag, ait jag, såvida ej öfverläggningen dertill föranleder, icke ämnar falla Ridderskapet och Adeln besvärlig med en framstälning af de lyten, med hvilka propositionen ur moraiisk och politisk synpunkt är behäftad. Jag hänvisar i detta afseende till de bär ofvan åberopade förteelser vid 19823 års Riksdag. Likväl bör jag ej underlåta att särskilt fästa uppmärksamheten på det orimliga och grundsattsvid:iga, att begagna ärans förlust så:om en straffbestämmelse vid politisk förgripelse. Detta straff äterstudsar, om tillämpuinges råkar i kollision med allmänhetens öfvertygelse. Det beror icke af någon lag eller af någon makt i verlden, att beröfva ett stort snille, en utmärkt förtjenst, en af opinionen byllad person sin ära för brott, som sjelfve bero af politiska konjunkturer. Framlidne Grefve Armfelt, som skref lasteligt om Hurtigen förmyndare-Regenten, schavotersde ia eftigie uti alla rikels städer. När Gustaf Adolph kom på troner,.