Aftonbladet – 10 oktober 1834, sida 3

med de förb flygande skyarne. Min Loppgubhe gick som frellmössen rakt fram, öfver snöbyggor och strömmar. Han förde mig ofa på bråädstupande branter och remnade isfalt. F amat ciCt det dock ganska raskt, och jag var nejd dermed. En milifrån Sulitelma passerades den hills fjellsjön Kitikjaur på hvilken lig alnstjoes suö och is, som deck hade reranat och på rågra ställva ivssvat vid ständerga, alldelvs såsom det biukar sie i Mars minad söderut. På de bara fläckarna aftjoölct Kietit packe tasch, tält bredvid sjör och isen, blommade Viola biflora ssmt en blek Förgät-mig-ej, och i rymden deromkring qsittråde erlan och sorr-paifven sjöng der en afskedssånz tili den sjuutande solen. Or sjön flöt en bäck åt Svalakjaur samt vidare åt Sulitelmadalenr, der ett halft tjog sörre cch mindre bäckar förenade sig och runnro sed:n ner i Pie:tiejur, der Pitezieifsen begynner. Strämmarne öfvervadades, dock med svigtande kvän, ty vi hade nu vandrat 53 mil i fjellen utan hvyila, och barmen blef fördenskull så mycket större, då vi omsider upp ådde Sulitelmadalen och funno att de Lappar, som der troddes beta siva rezbjordar, hade biutit upp cech flyvat längre hort. Nigra risqvistar af fjelbjörken, Lapparnes vanliga bränsle på bergen, var allt hvad vi föcro 2tt trösta oss med, och dess hväsaude lågor voro föga större än vår harm. Att misslyckas är alud förasgligts mena att straoda i hamnen eiler vid landgiogsbryggan är långt särre än alt kyssa hin ondes farmor. Vi rocste nu fortsätta vandriogen uppät Salit:lma, som ock skedde. Emelan fjellen, vid des: fot ligger en liten sjö, bvarigenom den ena bicken Möt fram från den nu alldeles snöbetäckta !j lId ot:ninger, Denna sjö tyckt:s ej mer vilja vakra, ty suon lås flera famnar djup ce, på; men 1 dess grannskap kuttrade likväl ett par uppskrämda fjeilzipor, och på det närmaste berget derit till, vid östra foten at Sulitelma, växte razuoculus arensis och Viola hiflora på de bara fläckarne. De djupa svalgen mellan klipporna varo fyllda med en snö som tycktes vara minst 12 å 15 famnar djup. Derpå vandiace vi nppåt bergets b anter och klättrade från den ena drifvan till den sndra, vi huvno således till den höjd af berget hvarifrån spetsen böjer sig öfver skyrrne; det var Sulitelmas barm, vid bvilkea dess tilsbedjare hvilade med tusen förboppningar. Härifrån såg man en hka beskaffad veild som den uppå Skaidas; men det var icke nog. Vi ville se Drottoingens krona på närmare båll, ville se den ardra verlden der appe bögt öfver molnen; ja någon ville se Guds klara himmel i böjden, och sen blunda och drömma för evigt, såsom det omätliga fjellhafvet kring Sulitelma än sofvande drömmer den stora diöm som de små menniskorna ej förmå att tyda. Den kringliggande fjellverlden var lik ett fö fruset, ett stelnadt kaos, som skaparen öfvergifvit i sin vrede. Man kunde och tro, alt satan sjelf här gj rt ett misslyckadt försök att bestorma himlen, och att hans harmsva ande nu morlar som forsen urder djupet i drifvorna. Den biusade hemskt, som hafvets dår, och så väl öfver sem under oss dansade molsen fram mellan stormar och månsken. De skumösgda skyarne bea gynte allt mer och mer alt beströ oss och bergen med sina frostblommor , men klättringen fortsattes ändock, fast stormen tilltog. Med den kommo svarta skymasso: från Norge, så tjocka att de, inem några minuter , insvepte både oss och Sulitelma i ett ogenomskådligt mörker. Strax derpå började snön att yra omkring oss, så att vi knappt nog sågo återsägen. Lotsen befarade nu att vi kunde bli insnögade på Tiolberget, och ville gå derifrån, Men nej! Det var någon som gerna velat stelna, som frostkung vid bergdrotinngens hjeria, om det blott velat klappa för honom en enda gång. Men hon var för stor för den lille, som förgäfves längtade efter en klar blick ifrån höjden. Den stolta sköra hade nu svept sitt majestäliska hufvud i ett ogeromtrångligt flor, och den tilltagande yrsnön blef slutligen så kall som den dyrkades bar. Då började hjärtat hoppa af kylig harm, till och med hos Sulitelmas varmaste tillbedjare. — Det är lofligt att ä!ska och lagom heppas; men deiär mer än narrsk igt all vara ena Ghesvarad trånsuck i kärlekens ödemark. En usch dåre måste ock den vara, som oupphörligt kan klappa på den port scm aldrig upplå!es. Man såg alt Sulelma ej. ville tåla en frostkung bredvid sig, och något derunder hade varit för Hteb Den ro Jali klot på patien stedde fördenskull uppbrott, och de attågande riddarne kringhvärfdes all:jemt af snöbhvirflar. De kommo eck daseam lfvnrane att don Maud oe ms pb or AL