Aftonbladet – 10 oktober 1834, sida 3

ohRicn que la verite. I båtens förstäf rodde min lots af alla krafter uppföre den brusande Rard:ijaurs-forsen, och jag sjelf i akterstäfven sköt på med forken? (berlingen), för att såmedelst hjelpa båten uppföre strömmen. Morgonso!en sken klart på Randjaurs krusade vattenyta, och strålarne tycktes belt och hållet geromiränga de få skyar, som sakteligen summo på himler. Omsider tystnoade forsen bakom mig allt mer och mer, och ett högtidligt lugn herrskade rundtomkring, då en svöhvit strimma gick ham i nerdvest, som en fj.rran dagning. På Randijaurs nordöstra sjöstrard gick en fiskarlapp vid sin koja och lagade nätes. Midt deremot, på sydvestra kusten, slungade en skogseld sina rökmoln i luften, och framför nog i nordsest, framtittade det ena silfvermolret efier det anda; men allt större och större, tills omsider en hög och hvitglänsande skymassa reste sig bakom de mörkgröna skogshöjderna. Dess; vågformiga sidor voro här och der skugsade af dunkla grupper, men kela toppen sken så hvit som ett ama!gam af solskea och silfver. Flera dylika jättebilder framskredo, ech nedblickade vänligt på den hilla ijullen å fjerran våg; men då den blåa himlens solhvita svanor sakta gummo undan med sydostvinder, stodo likväl des:a väktare stilla såsom vårdtorn, ech min tysta roddare, slutligen tillfrågad, sede mig ru, att hvad jag beundrade var icke moln utan Kabblafjellets snöklädda toppar, som, eharu nio mil fjerrau, dock syntes helt nära. Strax derefter, och på närmare håll, framblickade Harrevaara, på hvars sidor snöfloderna slingrade sig uppifrån nedit; och sluligen såg man, längst i sydvest, det höga Jarriberget, på hvars bröst de förgärgiiga snöfläckarne lågo ströd da som blekrale minnen, som fördunklade kiaschsaner på vutidens stora män — Det hela liknade en väl belyst amfi eater, och det stumma ståespelet var i sanning gudomligt. Under allt detta sjöng en Lappflicka i fjerran skogen, der elden brann, en vild och monoton såvg, som på en gång antydde både förtviflan och sorg; och man vet att Lspparnes sånger oftast uttrycka den känsla som för tillfället är rådaede hos dem. Sången begyntes med ett vildt skri, som, list forsfallet, sminingom mildrvades och bortdog med ett långsamt moil, ej olikt första takterna af Valdthorns-solot i Schweitzerfamiljun.) — Ju längre vi rodde utåt sjön ju mera tystvade sången, och Kabblas skiftande spetsar gömde sig bakom Torsbergen. Nu dånade mot oss den hvitskummande Parkjaursforssen; spöfjällens glänsande gasflammor slocknade i skogsbrynet, Harrevaara och Farri emottogo vårt af sked, och vi, myggbilder biard bergen, gömde vår julle i hamnen och oss sjelfva bland menskorna, dessa underdjur som äro för stora att förakta och för små att beundra. E —-—m Frieriet it Fjellen. (Den 11 Juli). Miste du en stå dock tusende åter. Nordlig vind och kallt. De hvita skyarne sväfvade kring fjellens toppar som stora massor af kardad bomull. I dag inga myggor och ingen djeflamusik af dessa plågoandar. I dalen mellan Staika och Koraipuolta, tre ml nordvest om Qvickjock, gingo vi på snöfälten öfver samma fjellflod, som vi, en qvart mil längre ned, med knapp nöd hade öfvervadat. Vattnet. var en balf famn djupt och fresten vild. Vid Staikas fot växte gonu Myosotis Scorpioides och Viola billora bland gräset och drifvorna. — Aterigen spatserades öfver en snöbro, hvarusder en annan ej mindre tjellström frambrusade, och strax derpå beväddes det 4750 fot höga Skaidasfjället, der vi framvandrade öfver en stelnad evighet. Synvidden uppåt Var obegränsad 3; men nedåt var dena stängd af de under oss seglande malnen. I djupet, cirka 4,0c0 fot under oss, röt den skummande Tarras-elfven förgäfves, ty vi voro dess ech skyarnes Kungar, och logo med lugn åt de vanmåktigas hot. Här sågo vi fjelltrottcivgen Sulitelmas efterlängtade krona, som, ofsan skyarve, tindrade klart som en bergkristall. Sulitelma, ) I öfversättning lyder den således: Ve, O ve mig, Sorgens barn! — I mörka skogen Går jag allena. —