gen personligen varit utpekad såsom upphofsmar eller deltagare i det lagstridiga motivet. Om emellertid Konungen utfärdade ett allmän: bränvinsbränningsförbud, men derifrån uttryckligen uadantog sina ceaskilta egendomar, kunde väl ingen rimligtvis påstå, att den, som omtalat detta faktum, anställt någon obehörig forskning efter beslutets motiver. Sådtaut är fallet hår. Jag har sagt, att den Kongl. Teateru var Konungens, och man har ej bestridt det. En liten nadersökning om grunderna för detta mitt påstående torde doch ej vara öfverflödig. Tcatern existerar hufvudsakligen genom recetien, genom sin egenskap af offcotlig ekonomisk anstalt. Sådana äro i sitt slag afven Tuilverket, Karta-Sigillata-Byrånv, Postverket och Nummer-Lotteriet. Staten erkänner dem som sina till. börigheter; Ständerna bevilja deras utgifter, och inkomsternas öfverskott inflyter till Statskassan. I händelse detta öfverskott någon gäng byttes till förlust, kund: Staten likväl icke undgå, att betala balanceu. I fall Teatern vore Statens, borde dermed tillgå på samma sätt. Ständerne borde vid hvarje Riksdag reglera dess stat, Revisorerna öfverse dess räkenskaper, och det möjliga öfverskottet, när ett sådant uppkom, aflemnas till Statskassau. Dessa äro kännetecknen på en statens tillhörighet. Intet sådant eger rum. Då Rikets Ständer år 19823 beviljade nuvarande Hans Maj:t Konungen ett förökadt anslag af 105;003 R:dr, var fråsa om, att Hans Maj:t dermed skulle tesörja sin Teaters underhåll, ehwru detta vilkor, jag vet ej huru, icke inflöt i sjelfva beslutet. Visst är iikväl, att Teatern ej äger något Statsanslag mer än de 4,500 Fiksdaler, som gifves till understöd för Dramatiska Spektaklet. Icke desto mindre berättigar Konungen sina Teater-direktörer, att ingå cengagementer till ett vita högre belopp, hvilkel Konungen nu senast tillåtit få bestämmas till 101,000 Riksdaler årligen När Kodungea i förorduandet af sina Teater-direktörer, hvilka i kalendern upplagas, ej bland statens embetsmän utau bland Hofvets, förklarar, att de ej äro ansvarige hvarken för de skulter, hvar! vaket redan kan häfta, eller för dem, hvari det råkar noder deras förvaltningstid ); och dessa förordnanden utfärdas af Föredraganden för Hof-ärenderna, hvilken, som sådan, ej är statens utan Konungens enskilte embetsman, så måste därmed menas, alt Konungen sjelf ikläder sig ansvaret för teaterns skulder. Föredragardens kontrasiguation lärer då ej kunna ånses betyda annet än ansvaret för egenhändigheten af Konungens namn. Det bar några är härdt att teaterus inkomster gifvit ett öfverskott; men detta har ej blifvit aflemnadt till statskassan, utan qvarstannat vid teatern. Andra år, och dessa äro de flesta, hav den haft brist; men aldrig har fråga uppstått, att den af Ständerne skulle betalas. I närvarande stund är denna skuld, som hvar man vet, ganska betydlig. Om teatern varit en statsanstalt, hade Kongl. Maj:t utan tvifvel, i sin pyroposition till Rikets Ständer om statsverkets behof, upptagit denna brist, och hegärt medel till dess betäckning, samt dt högre anslag för framtiden. Sådant har cj skett, lika litet som Kongl. Maj:t deri nämt något exda ord om teaterns angeligenheler. Af alla dessa skäl har jag slutat, att teatern icke är statens, och om jag misstagit mig deri, torde misstaget vara ganska förlåtligt. i Teatern är hkväl icke Konungens enskilta egendem. Den är en Kronans tillhörighet, hvars begagnande Ständorna öfverlemnat åt Konungen, och som de kunna återtaga. Det beror likaledes af Konungen att behålla omsorgen derföre, eller fsäga sig den. Så länge Konel. Maj:t icke gjort det senare, så länge Han fortfar, att äga cn teater, mäste Konungen äfven ansvara för de förbindelser, Han derföre ingått. Han gör det Niktväl som Konang, ej som enskildt person, I den olyckliga händelsen, att hela det nuvarande Kongl. Husct på manslinien utgick, så ärfdeg Konungens enskilta förmögeuhet af de qvinliga medlemmarne af Hans Hus, hvilka äfven då måste ansvara för de inteckningar, med hyilka Konungens privata egendomar imöjligtvis kuuna vara graverade, Mca de förbindelser, som Konungen ingått i och för teatern, ärfdes ej af dem, derföre att de ej ärfde teatern, utan mäste honoreras af den blifvande Konungen, hvem han må vara, emedan de voro ingångna för civila tjenstens räkuving. Teatern äges sålunda och disponeras af Konungen, ej som enskilt egendom, utan som cen, ingrediens af Hans Konungavärdighet, och de vinster eller förluster teateru kan göra, angå ej Konungens, enskilta förmögenhet, utan Konungeus anslag pi första Hufvudtiteln, Konungen må heta hvad som helst. På allt detta har jag grundat mitt resonnement, att teatern är Konungeus (icke Konung Karr Jonaxs, utan Sverges Konungs), att den iuflytande recetten bespar Konungen en utgift, så länge han äger teatern, och att, om denna teater i sitt nuvarande skick, förses med ett monopolium, blir det till vinst för Konungen. Öfver:ager Staten teatern, så blir dess monopolium en vinst för Staten. Om den åter lemnas till en enskilt person eller ei korporation, blir det till vinst för dessa, och sålede:, under hvad synpunkt som helst, stridande mot 60 n Regerings-furmen. Jag har likväl uttryckligen nämt, ut så läae detta monopolium cj iär med tydliga ord faststäldt, kan intet lagligt åtal derföre äga rum. Så länge cmellertid detta förhållande forlfar, mäste alla de offentliga åtgärder, Konungen vidtager i och för teaterns räkning, anses vidlagna, icke för houungsnr som cuskilt person, men för Konungen som Statschef, och begagnande de förmåner och rättigheter, Rikets Ständer tillagt honom. . Dessa åtgärder bli likväl aldrig annat, än offentliga Regeringsären der, hvilkas nitur Grundiagarae bhestämma, och för hvilka de göra ingen åtskilluat, af hvad beskaffenhet de vara må De uppkoamr på samma t) I Grefve Pukes förordnande heter det t. ox: tra Kongl Maj:t frikallar Grefye Puke från stl e sältning af de stulder, för hvilka teatern, vid Grofyens tillträde