Aftonbladet – 25 september 1834, sida 1

KAPTEN LINDEBEAGS INLAGA TILL JUSTITIE-OMBUDSMANNEN. (Slut fr. Tisdagsbladet). Hvad är det, väl, som qvalificerar ett u!tryck tillsmädelse? Det öppna kränkandet af sanningen, eller det oskickliga och stötande sättet för denna sannings omtalande. Hvar fiones ctt enda spår af dessa föseclser i min skrift? Ingenstädes. Om bevis derpå behöfdes, mer än skriften sjelf, så innehållas de ojäfaktigaste i Högsta domstolens eget Utslag, som icke ens försöker yttra en tanka om uppgifternas osanfärdighet. När de ej äro osanna, när utslaget icke en gäng uppger de nyttjade termerna som oskickliga eller förolämpande, så återstär det att fråga: Hvad är -deruti brottsligt? Svaret måste då bli: de sannfärdiga, obestridda, i höfviska uttryck framstälda uppgifterna om offentliga Regeringsärender. Svenska folket och det bildade Europa skola häpna öfver en sådan dom, år 1834 fälld i ett konstitutionelt land. Jag skulle icke äga någon aning om den tankeföljd, som möjligtvis kan ligga till grund för detta utsl.g, om icke Hr JustiiieRådet Stråles serskilta votum spridde nagon dager d:röfver. Hr Stråle synes först och främst vilja bestrida rättigheten, att klandra ca Regeringsätgärd, derför, att det är Konungen, som fattat beslutet. Denna tanka behöfver jag icke bestrida, ty konstitutionen förkastar henne derigenom, att hon visar hvem ansvaret för å!gärd.n träffar, och tryckfrihetslagen vederlägger benne med tydliga ord, Den grund, hvarifrån Hr JustitieRådet utgått, är således alldeI:s falsk och konstitutionsvidrig. Den slutföljd, han bygger på denna grund, har dock litet mera skäl af rimlighet för sig, men visar, att han beklagligtvis icke tagit noggrann kunskap hvarken om min skrift, cller om de förhållanden ban vidrör. Han vill nemligen insinuera, att jag sökt intränga i motiverna för Konungens beslut och påstått, att dessa voro förestafvade af Konungens egen fördel Att detta sken kan bedraga någon, är ej underligt, när Redaktionen af en liberal tidning deraf blifvit missledd, och det är derföre af så mycken större vigt, att denna villa förskingras, Man äger att bedöma handlingar, icke forska efter motiverna, ech Konungen och Hans Emhbhetsmän måste vara fredade derföre, likasom den enskiite. Forskningen är i allmänhet obehörig; med han blir brottslig i den mån de supponcrade motiverna äro brottsliga och lämnas obevista. I fall sålunda till exempen Konungen utfirdade ett allmänt bränvinsbrännings-förbud, ett förbud för utförseln af spannmål eller taekjern m. m. ech någon sade, att detta skett, för att höja priset å det på Koaungens enskilta egendomar tillverkade bränvin, på det Konungen vid sina bruk måtte få köpa spanmålen och tackjernet för så mycket bättre pris m. m., så vore detta påstående visserligen förgripligt. Frågan vore likväl: är det sant? Om så vore, cm det kunde bevisas, alt en eliter flere Stats-RådsLedamöter, som skäl för dessa åtgärder anfört sådana motiver, eller att Konungen sjelf uppgifvit dem, och de ej vetat deras olaglighet, så voro d: ansvariga. Hade de åter afstyrkt åtgärden, men Konungen fortfarande yrkat dess vidtagaude och kontrasignenten varit svag neg, att gifva efter för den kongliga viljan, så vore han strafthar. Uppgiften vore ikväll då obrottslig, derföre alt den vore sann. Is vidiigt fall åter vore den straffbar, men förgripelsen kunde ej anses vara hegången emot Konungen, utan emot dess Rådgifvare, derföre att de skulle varit ansvarige ifall uppgiften varit sanu.l?) Den blefye då först Maiastätehsart näs KonunI I i