Aftonbladet – 23 september 1834, sida 1

SM AE JR TT pleanten, Hr Häradshöfdngen Bergström, genast i verksamhet, åtmiastone i så måtto, som han torde få sig uppdraget att genomläsa Kapten Lindebergs ialaga, hvyarpå man deck, utan at: anticipera å hans omsöme deröfver, kan förutspå att någoa Riks-Rätt icke kommer att följa. Det intresse, som depna cause celecbre alltifrån början väckt, och hvilttt, utan afseende på opinionerne om sjelfva målets juridiska b:skaffenhet, stegras alltmer ju närmare slutet på den vyligen började femte akten i tragedien nalkas, föranleder oss, att äfven, enligt Hr L:s jemväl yttrade önskan, gifva offentlighet åt denna skrift. Såsom inledning dertill uibedji vioss: likväl först att få göra ett par ammärkningar, hvarigenom vi s är . o o . . o skilja oss ifrån Hr L., förnimligast i afseende på den teori han uppställer :såsom basis för den konstitutionella monarkien i: Svergr. Ar Lindeberg förutsätter nemligen: att. konstitutionen i utöfningen af Konungens offentliga kall, i honom antagit en abitraktion, som ej finnes i menskliga naturen, en möralisk ofelbarhet, nödvändig för begreppet om en konstitutios; att det följaktligen är ett brott emot konstitutionea, att tillräkna honom någor offentlig handlings olaglighet, och att detta brott, af sådan orsak, när det begås af den vanliga medborgaren är en orviktighet, för hvilken lagen icke utsätter rågot straff, men som. opinionen måste ozillas men att det, begånget äf Embetsmanned, innebär gt kränkning af hans Eni-. betsmannaed. j j i Uti alla dessa punktericödgas vi, i anseende till principens vigt, anmärkat det i vår tanka felaktiga, af Hr Lindebergs förutsättning, hvilket vi så mycket hellre kunna, utan någon betänklighet för hans nuvarande ställning, som de nyssnäm le hypoteserne icke utgöra något nödvänligt vilkor för det egentliga af hans försvar. Våra grundlagar antaa nemligen på iatet eada ställe denna fiktion om Kanuogens ofelbarhet, : som man deck mellanåt selt ett och annat försök (visserligen i ett acnat ändamål, än Hr L:s), att äfven här inympa i tänkesätten, ifrån en gammal Engelsk — sofism der den likväl icke var ursprunglig, emedan den först blifvit uppfunnen, för att vidmakthålla en blind och afgudisk vördaad för Påfvarne, och omgifva deras andliga makt med elt slags gudomlig helighet. Utom dess allmänna förnuftsvidrighet, som År L. äfven medgifver, vederiägges denna fiktion bos oss direkt af 4 S:n Regerings Formen, enligt hvilken Koaungen sjelf styr Riket, och sålunda måste anses medverkande till alla Regeringåtgärder. Konstitutionen har endast för samhällets bestånd antagit nödvärdigheten deraf, att Rådgifvarne i Konungens ställe hafva det lagliga ansvaret för åtgärderna, men utan att d-raf i det ringaste följer, att icke Koaunsen kan misstaga sig och äfven någongång möjligen vilja handla olagligt, hvadan också grundlager jist för sådane händelser lagt i Rådgifvarnes makt, alt genom vägrade kontrasignationer eller embetets nedliggande kuana hindra utöfnivgen af en sådan vilja. Detta är den konstitåtionelt morarkiska principen enligt Sverges gundag, om hvars mer eller mindre ändamålsenlighet det för öfrigt ligger utom närvarande ämnae att yttra oss. Häraf följer också, att hvarje klan: der af en från kons-ljen utgången regeringsåtgärd, såvida den gät!ler åtgarden i allmänhet och icke någon särskild embetsmans tillgörande dervid, i sjeltva verket måste tröffa Konusgen, utan hvars vilja den icke kan vara tillkommen, och således i visst afseende kan tillräknas honom, ty annars vore konungen, på sält Hr L. yttrat, endast en abstruktion, som han dock icke är, evligt hvad vi nyss visat med citation af 4 I. Reg. formen. Vi kuana icke heller rätt inse den slutledning, hvarigenom Hr L. kommit till den sa!sen, att konuogers Majestät icke kan förolämpas g nom de omdömen som fällas öfver hans offentliga gerningar. Detta beror i vår :tanka helt och bå!lit på omdömenas beskaffenhet. Äro de af smädlig art mot Konungen, så förändras deras brottslighet icke af åtgärdernas mer eller ein die offentliga beskaffenhet. Dermot är det vår öfvertyselse , som icke eller af nå2ot stäl!e i grundlagen kar vederläggas, att de nyssnämda förutsättningarae eke minska rättigheten att yttra ett klandrande likaväl som ett gillande omdöme om en regerings: handling, såvida det sker i höfviska ordalag. Det måste ligga i sakens natur, att om ändamålet med yttrande rätten öfver allmänna ärender är, att san ninoen nöih allmänna fänbhdestr. sv I IT. po ro