Aftonbladet – 25 augusti 1834, sida 3

kollist, och som Nan af mer än tusenårigz erfaren het vet, att deras munnar ej låta sig tillstoppas, å vill iag ej försöka ea vederläggning. Dock kan j g ej hålia mig från att vid afskedstagandet tillropa dem: käre bröder, J äreu bortskämde af Scott, Cooper, I:viag och Spindler m. 1. Fordrer icke af Hr Mellin, att han skall vara något högdjur, sisom ett lejon eller en svan eller en elefant eller en örn eller en noshörning! Låten honom gälla för hvad han verkligen är, en liten hermelin och ingenting annat. Novellen Helena IVrede har temligen tycke af sina äldre syskon, och skiljer sig från dem bufvudsakligen genom föredragets ton, hvilken beilagligen förekommit mig som en o-ton. Den står eller, rättare sagdt, sväfvar på gränsen emelian ea half: epck och half-lyrvisk, är en fjerdedelmystisk oc? hel sentimental, och har dessutom någonting eget, som lifligt påmint mig om den på ex gång söta och äckliga smaken af vissa starkt med socker försatte medikamenter. För att bevisa Mamsellerna, huru orättvisa och obeskedliga dessa omdömen äro, vill jag ur den lilla boken anföra följande profstycke, hvilket d2skola finna så vackert, som om det vore skrifvet af Hr Böttiger sjelf. Kan da beskrifva tvenne systrar, som uppväxte i sia mäktige faders gård, sköna såsom tvenne rosor, en räd och en hvit? Från främmande land kom en yngling, med sin faders svärd vid sitt bälte, och han såg de båda systrarne. Hans hjerta brann för den röda, men den hvita såg med sila tårar hans kärlek. Han kysste dea öda, och iden hvita bleknad: bort. Men falska voro de kKyssar, som värmt ynoglingens läppar. Då han gick, för att hämta en lager ur striden til brudgumskrans, kom en sträng riddare och bad om den hvias kärlek. Men hennes hjerta sökte en bättre tilllyst än cn mans bröst: den bleka gömdes så tyst ned 1 grafvens kalla brudsäng. Di tog riddaren den rödashand och de lemnade fädernebemmet och systerns graf. Men den främmande ynglingen återkom att söka sin ros. O, flicke! Det var hårda eder hans skakade hjerta svor i den rödas tomma kammare, i skenet af en blodig aftonrodnad. Det var vilda förbannelser han utgjöt i hennes park i kolmörk höstnatt. Men det vardt ett stilla, tyst månsker efter midnatien — och han gret glödande tårar på den hviias graf. Jag har af vissa drag i romanen Johannis Fjellman starka anledningar till den tvon, att Hr Mellin an producera någonting duktigt, om han ger sig ro, att använda längre tid på uttänkandet, ör som åtgår till utarbetandet. Hvad jag hoppas, är att han hädanefter håller sig för god, att göra exkursioner inom det gebit, der BU: sångmö, trenande på en pyramid af pomadburkar och hårtänger, qvider och qväder öfver en fjärH, som under bröllopsnatten dött i sin pligt och vid sin älskade blommas hjerta. p