Aftonbladet – 25 augusti 1834, sida 3

således värdt 1500 Rdr silltver specie. Vella var vid uppgräfningen alldeles blankt och oförändradt; men de silfversmycken, som äfven funnos, voro till någon del förtärde. Två ord eller flera i anledning af Hr Mellins sednaste novell: Helena IV rede. (Insändt). Br Mellin är dena nyare Svenska vitterhetens hermelin. En hermelin är eut litet djur; Hr Mellin är icke heller någonting stort. En hermelin har — borgerligen att tala — sitt mesta värde i skinnet, och Hr Melin sitt i stilen, författareskapets skinn. En hermelin har qvicka ögon och smidiga lemmar; huru qvickögd Er Mellin är att upptäcka något a!drig så litet hål på den väfnad, hva:i hen under berättelsens början och fortgång stundom inväfver sig, och buru smidigt — för att få slut på berättelsen — han slingrar sig ut genom det a!drig så lilla hålet, vet hvar och en som läst Flickan på nya Kunogsholms bron,? andra exempel att förtiga. Sitt anseende som författare har Hr Mellin vunnit erdast genom sina historiska noveller. Väl har Svenska Atademien för ett par poemer gifvit honom ett par af sina små gullp:nnivgar; men dessa Apollo3: skiljemynt hafva så sjunkit i värde, alt icke ett dussin förslår att köpa inträdeskort till Parpassen. Före Hr Mellins uppträdande hade Sverges Mamseller aldrig läst några historiska noveller. De voro någonting nytt, och nyhetens behag är, som man vet, mere: dels oemotståndligt. Härtill kom intresset för sjelfva de historiska personerna. Blotta namnen Gustaf Brahe, Erik Sparre, Sigismund o. s. v. kunna i första ögonblicket påräkna ett deltagande af läsaren, hvilket han annars blott småningom och långsamt, ofta först efter en balf volyms genomläsning, skänker åt en diktad, med obskurt namn utstyrd och i diktade förhållanden försatt person. Man fägnade sig åt det förtroliga inträdet i så högt och förnämt sällskap; man gladdes. alt få styckevis ur poesiens händer emottaga — frikasserade och raguserade — de anrättningar, som vanligen i nog torr gestalt uppdukas i våra historiska kompendier. Härtill kom ändtligen, att Hr Mellios föredrag var friskt, ledigt, flärdfritt och ändå prydligt. Mången har kanhända af färre och sämre skäl förvärfvat bifall i ett land, der publiken är med den andliga födan, liksom ankorna med den lekamliga, icke så nogräknad. Men Saduccer finnas äfven hos oss, och avoga, äfven mot Hr Mellin, äflas de att nypa blad för blad ur hans hederskrans. Somliga säga, att hans komositioner sakna helhet, och likna dem derföre vid lösryckta stycken ur större arbeten, Blefve han bildhuggare, säga de, och för öfrigt blefve sig lik, å skulle han ej gifva oss någon hel bild, men stycke vis en fot, en hand, ett öra, en nästipp, hvar för sig försvarligt och väl arbetade. Audra Saduceer säga, att författarens kostymtectning stukar mer än tre fjerdedelar af karaktersteckningen. Fan införer oss, knota de, helt sällan på sjelfva teatern, men desto oftare i teaternsgarderob och malerialkamma re; och likväl intresserar oss icke den broderade västen, men hjertat, Som klappar derunder; icke svärdet, men armen, som förer det. Andra Saduceer påstå om de här och der inströdda romanserna, att de icke likna hvad de synbarligen vilja likna, nemligen folkvisor, och tillägga, att omqvädet lika litet el!er lika mycket förmår förvandla ett stycke vers till en folkvisa, som en gosse förmår göra sig till gubbe genom påsättandet af farfars peruk. Andra Saduc6er (ty de äro lika många, som vrånga) yttra sig vanvördelizen om Hr Mellins Trummetere, föra lasteligt tal om hans ?Balberere jemte andra hedervärda gammaldagsord, och förmena att dessa korn ur författarens komiska saltförråd äro af det slags salt, som Kafver mistat sin sälto.fj 7 Andra Saducder säga att — — —men jag har hvarken tid eller lust att längre7vara dej Saducdersja proto: