Aftonbladet – 23 augusti 1834, sida 3

— — — — — — — — — — — Det är icke svårt att inse, alt föreningen, sådan den är, eller byggd på grundsatsen af de begge förenade rikenas sjelfständighet och jemnlikhet, är till stor fördel för dem båda, Först och främst har derigenom ett slut blifvit gjordt på de olyckliga strider, som under sekler söndrade dessa grannar, och upphetsade dem mot hvarandra. Dernäst hafva begge den största anledning till ömsesidig fördel af det vänskapliga förhållande, som efterhand uppkommit, och hvarigenom rikenas enskilte me iborgare med samma säkerhet och fördel kunna drifva deras ömsesidiga handel och rörelse, som om de båda rikena utgjorde ett enda. Den väsendtligaste fördelen af wikenas föreninvg, är dock att den Skandinaviska hbalfön alltid handlar i öfverensstämmelse, och med förenade krafter, mot ea utsertes fiende. Sverge kan alltid, emot angrepp: af Ryssland, räkna på den Norska flottans och liniearinv dens understöd; och det må bär anmärkas, att fördelen i detta hänseende åtminstone är vida öfvervägande på Sverges sida; ty Norge har ingen fruktansvärd granne, ingen dödstiende. Förgäfves invänder man, att Sverge, genom en amalgamation, i den största möjliga grad skulle kunna begagna Norges stridskrafter mot fiender; ty huru mycken räkning kan väl Ryska regeringen vu göra på den Polska armdeen? eller om Polska armdcen skulle vara eller blifva så uppblandad cch fösändrad, att den vore Ryskt sinnad, cch tienade att hålla Polen i tygel, månne ej Ryssland då hade att befara uppror i Poler, så snart armeen drogs derifrån? Och annorlunda skulle icke förhållan— derne vara här, om fö eningen hade varit förödmjukande och kränkande för Norska nationalsran. Dessutom har en frivillig förening mellan sjelfständiga och oafhängiga nationer en moralisk kraft, som är ganska stor. Dessa fria nationers enighet ivgifver en aktning, som uppväger kraften af betydliga marschfärdiga armeer. Och till ech med frin denna sidan betraktadt, är det ganska opolitiskt och skadligt, att i Sverge så ofta yttras missnöje med föreningen, och ulkastas frön till afurd, tif och tvist meilan de förenade rikena. — Vi böra dock ännu boppas, att menivgar af sådan beskaffenhet, som den, hvarom här varit fråga, mera äro attanse såsom utbrott af elakt lynne hos en och arnan person, än såsom tecken af en allmän opinion i Sverge. Men vi anse det dock lika vigtigt att motarbeta sådane meningar, på det de icke, lemnade u!an uppmärksamhet, måtte smyga sig omkiing, mer och mer intaga de obetänksamrse, och rotfåsta sig, till mycket men för Sverges ullfredsställelse, för Låda rikenas lycka och öm:esidiga förtroende, samt föreningers fasthet och varaktighet. Vi trodde förr, att det endast var den Svenska arvistokratier, som var ficndtligt sinnad emot Norges sjelfstär dighet; men dessa Lindebergs yttrarden, såvida de icke blott äro framkallade at håg att tadla, utan någon annan afsigt, bäntyda dock derpå, att man icke heller kan antaga, att den såkallade oppositionen är alldeles fri ifrån att med skefva ögon betrakta Norge ), eller att det S:enska folket motsvarar den sympati, Norrmännen hysa för dem. — Men vi kunra derjemte glädja oss öfver, att i Sverge ofia uttalas opinioner om Norge och föreningen, som färo mera ädla och libera!a, än den Lindebergska och Minervasz. ) Vi åberopa i afseende härpå hvad vi ofvanföre yttrat. (Insändt).