Aftonbladet – 23 augusti 1834, sida 3

ena folkets öfvervälde öfver det andra; det är ädlare drifter, som föra nationerna hvarandra nära. Kärlek till frihet, gemensamma fördelar och inbö:des högaktning äro de säkraste föreningsbanden mellan Svenskar och Norrmän, och så tro vi att unionen uppfattas af de upplyste och vältänkande bland båda folken. Vi meddela här nedanföre ett per utdrag af den ifrågavarande artikeln i Morgenbiadet. Den börjar med anförande af de yttrarden af Hr Lindeberg, hvilka föranledt uppsatsen och som ä:o af följande lydelse: Lyckan, begagnad af E. Mej:ts rådiga vishet, satte ännu en krona på Carl 13:s och E. Maj:ts hufvud. Men denna krona utvidgade ej Sverges gränsor. Den ger det tvertom den nedslående utsigten, att, i händelse af den nu varande dynastiens utgång, hvitken Himmelen afvände, kunna nödgas emottaga en Konung af Norge, ett land, som naturen ej ställt öfver vårt, men som en besynnerlig lag i detta fall gjort till dess like, och händelsen kan göra till dess öfverman. Denna nya acqvisition har dessutom den olägenhet, att den absorberar en del af regentens tid, som såväl behöfde hel användas på Sverge, der Konungen är regeriagens själ och den enda verkande kraften derinom. En dylik tankegång, — heter det — förekommer i Hr Lindebergs Sverge 1809 3 18.32, och flera publicister än vi hafva här i landet protesterat deremot. Förgäfves anfördes då ifrån ett håll, såsom undskyllan, att Lindeberg var Svensk, att man borde hafva afseende på, buru man med Svenska ögon kunde betrakta förhållanderne o. s. v.; ty i fall det skulle vara den allmänna opinionen i Sverge, att betrakta Unionen på detta sätt, och att yttra deröfver en sådan veklagar, som man finrer i den ofvan citerade tiraden, så skulle raka slutföljden deraf blifva, att i Sverge herrskade en mot Norge afund:am, fiendtlig, och, vi kunna säga, rofgirig opinion i afseende på de unionella förhållanderne, och man hade då skäl att befara, alt, om åctnna opinion icke lyckades att göra s:g gällande i dag, så kunde man dock göra sig beredd på dess brottsliga försök i morgon. Man hade således att här i landet vara på sin post; man var då nödsakad att betrakta föreningen med misstro, i stället för den tillit, man hittills visat och önskar att visa der. Svenska Minerva, organ för det så kallade ministerie!la partiet och anhängare af allt, som är aristokratiskt och Ryskt, har, såsom vi alla veta, förklarat föreningen med hänseende till Sverge för en förening att gråta åt, och hvad Kapten Lindeberg, regeringens och aristokratiens djerfvaste, bittraste motståndare, här ofvanföre yttrat, är åtminstone likaså kraftigt, som Minervas gråt. Lägger man nu till dessa yttringar af de tvenne motsatta partierne, hvad som så ofta förekommer både på riksdagen och i tidningar och skrifter, så synes oss att man nödgas erkänna, det föreningen i Sverge åtminstone icke betraktas med de broderliga och välvilliga känslor, hvarom man der mycket talar, och hvilka här äro allmänt rådande. Har man i Sverge skäl till ett sådant missnöje med föreningen? Vi bekänna uppriktigt, att vi icke kunna förklara detsamma anrorlunda, än såsom ett foster af de mest ensidiga och illiberala äsigter. Hvad Sverge egentligen åsyftade under alia de årtal det arbetade på, dels att eröfra Norge, dels att åstadkomma en förening, var väl icke synnerligen annat än hvad man fördem ville i Enropa, och hvad heleller halfbarbarer ännu vilja gerom eröfringar, och hvad Hr Lindeberg säger: utvidga rikets gränsor. Afsigten med detta utvidgande af gränsor var endast och allenas, att de absoluta furstarne så mycket längre skulle kunna utsträcka sina godtyckliga heriskarebud, att de skulle kunna ställa så mycket större armeer i fält, bortslösa så mycket mera penningar, föra ett så mycket präktigare bof och ett så mycket stoltare språk. Det var furstarne och de1as ministrar, icke folken, som vunno genom eröfringar. Dessa lugnade eller insöfde man genom triumftåg, segersånger och ärans berusning; men i materielt hänseende, och i borgerlig frihet och politisk vigt, hafva folken i de senare århundraden icke haft någon fördel af exöfringar. Mera lugna och förnuftiga åsigter af krigsoch eröfringssystemen hafva derföre i de senaste tiderna gjort sig gällande, såväl inom litteraturen som hos folken, hvilka icke mera vilja vara en lekboll för furstars och ministrars privata istressen, berrsklystnad och nycker, utan veta att sälta värde på andras frihet orch sjelfständighet, likasåväl som på deras egen, och in