Aftonbladet – 22 augusti 1834, sida 2

alt Styrelsen icke användt dem till ett så angeläget behof, söm beväringens beklädnad, under det tillgång icke saknätsaill så många, mindre angelägna, och hvilket intryck skall det val göra, att få höra det vår beväring är klädd i trasor, under det alt armeens kläde göres dyrare medelst en obehöflig öfverskärning och täta uniformsförändringar, och under det upplysning-saknas om användandet afde 70,0c0 Rdr, som vid sista Riksdag ytterligare anslogos för armden. Detta synes ej bort undfalla de båda Ledamöterne af oppositionen. Det är sannt att Grefve Cronhjelm lät Styrelsen dyrt betala sitt medgifvande; men orden — de förflyga så lätt! och för en summa af tillsammans 270,000 Rdr Bko kan mycket i den vägen tålas. Öfver Hr Grfve Brahes reservation skole vi denna gång ej vara mångordige. Så långt är det då kommet, att sedan föregående Ständer beviljat millioner till utomordentliga anslag för försvarsverket, hvilka Styrelsen då ansett tillräekliga, så förklarar GeneralAdjutanten för armdeen, för det Rikets Ständer icke äfven denna gång kunnat hålla händerna lika öppna, alt uti farans stund för den Svenska soldaten sannolikt intet annat återstår, än att som Hr Grefven bokstafligen uttryckt sig, kämpa för en ärofull död och derunder med blödande hjerta se sitt fosterland förödas, och den frihet förstörd, som i århundraden der utgjort ett hufvudvilkor för trefnaden. Vi veta icke hvad Svenska folket skall säga om detta yttrande: det veta vi likväl, att mången sakkunnig mean finnes, som icke tror att det ännu står så illa till med tillgångarna för Sverges försvar, om dermed rätt hushållas, och som tror, att Sverges sjelfständighet, hvilken i mera kritiska tider kunnat uppehållas med rivgare tillgångar, med Guds hjelp äfven skall kunna det hädanefter. Men hvad Svenska folket för detta ändamål utan tvifvel boppas, det är, att Hans Excellens och de, som tänka lika med horom, i den stund faran nalkas skola finna det tillhöra sin pligt, att sjelfmant aftröda ifrån ett befal, som skulle börjas endast med misströstan och sorgliga aningar om utgången, och det torde då visa sig om icke ännu män ficnas, som med tilihjelp af den fattiga, men lugna och oförfärade, Svenska nationens kraft, icke i förtid medtagen, skola åt utgången gifva en lyckligare vändning.