Aftonbladet – 5 augusti 1834, sida 3

former i sjeifva samhällsinrättningarne undanrödja de hinder, som ligga 1 vägen för u!tbredandet af den kristna lärans icke endast trosartiklar utan äfven moral i dess ursprungliga renhet; samt sålunda realisera den af vår religionsstiftare predikade läran om Riket. Denna politiskt religiösa tendens, som förenar lärsn om kärleken med läran om friheten, som fördömer hvarje slafsiskt sinne såsom okristligt, som högt predikar den talrikaste och fattigaste klassens emancipation frin sedelöshet, okunvighet och förtryck, har icke blott gjort sig gällande uti Saint Simonismen med sina förvillelser och uti den namnkunnige Owens associationsförsök i England och Amerika, uten den ligger Oss måbenda närmare än mången förmodar, uti alla de föreningar af velig:ös, moralisk, industriel syftning, som nu för tiden dagligen uppstå, ifrån Bibelsällskaperna och de allmänna uppfostringsanstalternas utbredande intill skilingslisteraturen för nyttiga kunskapers utspridande och de hittills hos oss så föga lyckade nykterhe sföreninsarne; uti det sträfvande, som öfserallt röjer sig till offentlighet, och änrdtligen uti sjelfva det värmande mnaionerna emellan, som ien aldrig tillförene spord progression visar sig i gemensamma intressen för fred, handel och näringsflit, som hidanefter gör det omöjligt för regenterna, att Y sina undrsåtares blod aftvå enskilta tvister, och för hvilket tvång och prohbibitioner af alla slag små ivsgom ndovas falla. Denna associationens heliga anda svifvar öfser hela den civiliserade verlden, och dess inflv else sräcker sig snart till alla nationer. Öfvesallt ljuder de: gudomliga religionsbudet: Förenen Eder; älsken hvarannan inbördes, förbättren hvarandra; öfverallt väcker det sympatier hos folken, rog krafiga att förändra verldens utseende. Det tyckes, som reformationen hade sin andra och vigtigase strid otämpad, och att denna strid blifvit af Försynen beskard å! vårt vid-hvarf. Lutber stridde och beredde seger öfver Påfven och det andliga förtrycket; vår tid strider och skall segra öfver det politiska eller sociala förtrycket. Ifrån denna synpunkt kan man ej förundra sig öfver den storm, som i våra dagar höres och ytterligare kommer att höras i den politiska verlden. Publicismen tillhör det att observera, hvad tiden lider och i rättan tid väcka och varna. Man kan i detta afseende icke undgå att anmärka ett fenomen, som synes af ganska olycksbådande egenskap, nemligen den ihärdiga motvilja, som så ofta visar sig hos de maktägande, emot allt, som åsyftar den stora massans moraliska och politiska emancipation. Hvilken blindhet visar icke detta? Historien lär oss att det till en tid går an för .de mäktige, att icke lyssna till folkets röst, och att genom våldet tysta missnöjet, och det tillhörde redan de äldsta tiders maktbestyr, att låta dräpa profeterna och stena dem som voro sände att frambära folkens klagan; men den visar. äfven, att. Nemesis sällan uteblifvit, och att sanningens sak likväl till slutet varit oemotståtdlig. — Å andra sidan kan det icke vederläggas, att det bestående alltid har sina anspråk, hvilka icke ostraffadt kunna På en gång åsidosättas, i sådana fall, der detta skulle föranleda en allmän rubbning uti den allmänna välfärden. Om man deremot å båda sidor villigt närmade sig hvarandra; om Regenterne i tid gjorde. sig bekanta med fredsvilkoren, och frihetens vänner allmänt förenade sig alt endast framgå på öfvertygelsens väg till målet; men att deremot icke spara några uppoffringar för försvaret af hvarje tumsbredd af folkets rättigheter emot försöken till våldsamma och olagliga inkräktningar deri; så skulle tiden sjelf, som sätter det friska i stället för det murkna, som inom embetsverk och representationer tillsätter nya idder med de nya generationerne, lugnt men oemotståndligen omskapa verlden, och det blifver då de maktägandes och intressenas eget fel, om de icke begagna rådrummet att se sig före, att de åtminstone kunna kapitulera med heder. Vi föranledas till dessa reflexioner af Lamennais arbete, hvaraf vi här nedan meddela några ytterligare utdrag: Fatta och förstå huru man gör sig fri. För att vara fri, måste man älska Gud öfverallt; ty om J älsken Gud, skolen J göra hans vilja, och Guds vilja är rättvisa och kärlek, utom hvilka det icke gifves någon frihet. Då man, genom våld ; eller svek, tager hvad-en annan tillhör; då man angriper honom till hans! person ; då man i lefliga förebafvanden hindrar ho