Aftonbladet – 29 juli 1834, sida 2

att, tveritemot hvad som MtUuUus varit brukligt, Statssekreteraren för finansärenderna börjat utfärda håndlingar, angående Kongl. teatern. — Om denna åsigt är. riktig, så är teatern följakteligen ej Konungens; teaterns vinst blir ej Konungens; de vidtagna åtgärderna äro äro ej till winning för Konungen; hvad Hofrätten talar om ett Majestätsbrott, är oriktigt, och erkännes ej som sådant af den det skulle avgå: Konungen; — hela åtalet och domen äro en galenskap; Konungens rådgifvare, som tillstyrkt det, hafva ej vetat hvad de gjort, när de den ena gången -behandlat teatern som en statens tillhörighet, och den andra gången förklarat för ett Majestätsbrott den åsigt, att en vinst för teatern kunde vara olaglig, enär teatern vore Konungens. Mitt hela fel blefve då det misstaget, att jag ansett en inrätning, som vore statens, tillhöra Konungen enskilt att disponera; och för ett sådant slags brott lärer lagen icke äga något straff. Konungens rådgifvare hafva sålunda endera gången resonerat falskt. Hofrätten förklarar dem hafva gjort det, när de resonerade så, att teatern var statens, ceh som denna Hofrättens åsigt är grunden för dess förfarande emot mig, måste jag upptaga den till granskning. Anmärkom nu dertill, att! Konungen ej äger teatern, blott disponerar den som tronens innehafvare. Hvad han gör med sina euskilta egendomar, gör han som privat person; ten hvad han gör ared teatern, gör han som regent. Han kan disponera derom, tillsluta den, använda lokalen till andra ändamål, men blott för sin regeringstid; och de kontrakter, han i och för densamma mgår med sujetter eller andra personer, ingår han som Konung, och de gälla för den tid de äro ingångna, jemväl för hans efterträdare. Så erkände H. M. den nuvarande Konungen, år 1813, de då existerande kontrakterna, och så måste jemväl bans efterträdare handla. Teatern är Konungens likasom Stockholms Slott och lustslotten; ej annorlunda. Hvad Konungen i regeringsväg derom besluter, är sålunda, som Hofrätten sjelf ganska riktigt sagt, regeringsätgärder, men kunna ej anses egentligen angå den för tillfället regerande personen utan den regerande i allmänhet, hvem han må vara. Så har jag i min skrift betraktat saken, och dit syfta allo ord och uppgifter deri. — —— — — Det säkraste beviset emot lagligheten af Hof-Rättens förfarande, är likväl ett Hof-Rättens utslag i ett, med det närvarande lika beskaffadt mål. år 1822 hade Öfversten Friherre Avkarsvärd till General-Mönsterherrn för Lif-regementets busarkorps aflemnat en skuift, hvari han, likasom jag till Justitie-Ombirdsmaännen, anmärkte vissa förhållanden, och !begärde deras anmälan hos Kongl. Maj:t. Denna skrift remitterades till Svea Hof-Rätt, och en aktion anställdes der emot Friherrn: för ett-såkalladt Majestätsbrott. Man gick således åtminstone något öppnare till väga, än emot mig, De åtalade ställena voro hufvudsakligen följande: att rusthållarne icke längre uthärdade med dessa landsförderfliga afvikelser från indelningsverket, samt att Defälet synes nödsakadt att glömmå det samvetsgranna åliggandet, att efter indelningsverkets idg vara vårdare af de rustandens välstånd, för att göra dem rustningsskyldigheten möjlig: mar synes i det stället nu uppoffra allt för truppens yttre glans: man synes ej hågkomma, att indelningsverket af en stor Konung inrättades t tanka att försvara landet och icke att förstöra det: gi utarmas nu under fredens lugn genom de af våra defektsedlar bevittnade gränslösa rustningskostnader. Vare det långt ifrån mig, att vilja påstå, det någon brottslighet finnes i dessa yttranden; men om den skulle äga rum i någondera, Friherre Anckarsvärds skrift eller min, är den: onekligen i Friherrens, ty han karakteriserar bestämdt de anmärkta åtgärderna, hvilket jag ej gör, ej tilligger dem något epitet, utan endast önskar: veta af hvad natur de äro. Såvida är förhållandet oss emellan lika, men Friherrens och mitt: öde i och för våra skrifter är himmelsvidt åtskildt. Må hvem som kan afgöra orsaken, antingen den var, att Friherren var rik och tillhörde en ansedd slägt, hvaremot jag är fattig och ofrälse, samt utan mäktiga relationer, eller att Friherrens yttranden endast angingo armen, hvaremot mina angingo teatern. Detta vill jag undersöka; jag vill endast uppgifva olikheten i proceduren emot oss båda. PR 1