Aftonbladet – 29 juli 1834, sida 2

innebära tadel eller klander, såsom straffbart anses, såvida skrifsättet icke såsom smädligt eller skändI:gt sig utmärker. HofRätten säger, att mitt klander af regeringsåtgärder åsyftar ett åtal emot Konungens höga person och gerningar; ehuru jag ej begärt ätal å någon, allraminst Konungen, i hvilket fall jag skulle visat lika liten kunskap om grundlagen och aktaing derför som Hof-Rätten sjelf; och äfven om jag begärt ett åtal, sådant likväl ingenstädes i lagen är belagdt med något ansvar, utan haft till evda följd att frågan ej kunnat upptagas; Hof-Rätten tillägger mig en syftning, som jag aldrig haft och aldrig kunnat hafva, som mina ord dertill på det mest bestämda sätt vederlägga; och detta åtal, som jag aldrig begärt, påstår Hof-Rätten vara ett lasteligt skrifsätt; hon leder sig således från en falsk uppgift till en falsk slutsats och dömer migför ett brott, på hvars tillvarelse hon ej förmått anföra det allraringaste bevis. Ordet Jlastelig är, efter vanligt språkbruk, synonymt med smädeligt. Någonting helt annnat är klander; detta är den lofgifna kritiken, och något ännu mera derifrån skildt är åtalet. Det är den judiciella handling, hvarigenom Hof-Rätten banat sig vägen till detta sitt förfarande emot mig; dess Advokatfiskal säges i utslaget hafva anställt åtal emot mig. Enligt Hof-Rättens språktolkning har Hr Pfeffer sålunda emot mig anställt lasteligt skrifsätt. Då jag nu likväl aldrig begärt något åtal, har jag, efter samina språktolkning, icke heller gjort mig skyldig till lasteligt skrifsätt. Antingen sålunda Hof-Rätten har rätt eller orätt, har hon dömt falskt. Det lasteliga skrifsättet måste bestå i ord, och Hof-Rätten har ej mäktat ur min skrift anföra ett enda brottsligt ord. Hon bar dömt mig för klander, som ej är brottsligt. Om hon ej förstår Svenska språket, bör hon likväl ha minne af lagens termer, och i dessa betyder ordet klander: missvöje med vissa judiciella åtgärder och det lagliga försöket att deri erhålla ändring, såsom klander i jordafåing, klander mot uppbud m. m. Om majestätsbrott beter det deremot i Nehrmans Juris-prudentia criminalis: Föraktligt och lastvärdt bör det vara, som tillägges dessa Kongl. personer, om det skail kallas crimen lese Majestatis. Feuerbach, hvilken torde få anses för en auktoritet, säger i nionde upplagan af sin Lehrbuch des peinlichen Rechts, att majestätsbrott äfven kunna anses begångna, om smädelsen, förtalet eller det symboliska nedsättandet, ha till föremål Furstens enskilta regeringshandlingar; men tillägger: Emellertid ankommer det här väsendtligen på skilnaden emellan konstitutionella och icke konstitutionella stater. I de förrå, hvarest, enligt den grundsats: att konungen ej kan göra orätt, alla regeringsåtgärder sålunda tillräknas de ansvarige ministrarne, kunna smädelser (Injurien), hvilka hafva regeringsåtgärder till föremål, endast betraktas som majestätsförbrytelser, såvida de lifvit begångna i särskilt obestridligt hänseende till sjelfsa monarkens person.: Här är, som man vet, iogen smädelse i fråga, blott ett klander. Att ej omtala konungens person, ej anföra om någon person någonting smädeligt, lastvärdt eller föraktligt, utan bedja en dertill skyldig embetsman undersöka, om en grundlagsöfverträdelse var begången, har troligen ännu ingen domstol i verlden, mer än Svea HofRätt kallat majestätsbrott. Men aktor har i sitt slutpåstående yttrat, att det vore ej de spridda uttrycken i min skrift, som utgjorde dess brottslighet, utan dessa 1 sitt sammanhang och sålunda hela skriftens syftning. Han ansåg sålunda ena gåvgen vissa bestämda uttryck för majestätsbrott, och den andra gången icke dessa, utan sammarfattningen deraf, hela skriften. Hvad han säger eller icke säger, finner eller icke finner, är mig visserligen fullkomligt likgiltigt; men då Hofrätten ihgått på denhna åsigt och dömt under den förutsättning, att tillmälet, det Konungen skulle, för egen vinning, vidtagit de af mig anmärkta åtgärderpa, vore ett majestätsbrott, så .måste jag ärnu en gång genomgå sjelfva skriften, för att bevisa den fullkomliga grundlösheten i en jsådan åsigt. i Det är ingenstädes Konungen förbjudet, att görå hvilken laglig vinst som helst. Konungen har, så som Kongl. teaterns nuvarande innebafvare, för! bundit sig att ansvara för de dervid anställda sujetternas löner. Skulle nu så hända, att recetten ingenting inbragte, att publiken ej besökte spett taklet eller att teatsök förstördes af oem vådeld. så