Aftonbladet – 28 juli 1834, sida 2

UVLICIe För ett par veckor sedan utkom i bokhandeln under titeln: Några ord om Stockholms befästan de, en liten brochyr, om hvilken vi af fle:a skål anse för en skvldighet att yttra oss. Samma skrift blef nemligen kort förut iosänd till Redaktionen, med begäran om dess införande i bladet, men hvilket vägrades, 1 anseende dertill att vi ansågo några modifikationer af vissa uttryck om den östra grannen nödsändiga, för att icke möjligen råka i strid med tryckfribetens vidsträckta stadganden i 3 S momeniet; och Författaren har af denna anledning uppmanat periodiska pressen, att upptaga den, utkommen i brochyrform; men 1 synnerhet förtjenar den uppmärksamhet för sjelfva innehållet, i ett ögonmblick då Stats-Utskottet och representanterna vid innevarande Riksdag skola yttra sig angående de anslag, styrelsen begärt till hufvudstedens befästande. Författaren bar med en verklig skicklighet för nyssnämda ändamåls vinnande sökt att uppkalla sådana bevekelsegrunder, som äro egnade att tala till alla dem, tvilka, utan att kunna intränga i det vetenskapliga eller militäriskt bedöma en försvarsplan, likväl såsom Svenske medborgare måste vara kävslige för allt, som syftar till betryggandet af Sverges ära och sjelfbeståud. Utgående från perspektivet af den fästning som bygges på Åland, samt den möjliga meningen dermed, såsom en länk i kedjan af en fortsatt eröefringsplan, och visande oss de sannolika vådorna deraf i en kritisk framtid, frågar Författaren: Hvad böre, hvad måste vi göra för att hindra detta? — och öfvergår derefter med en hänförande, nästan po:tisk vältalighet, inspirerad, på en gång af värman för fosterlandet och för sitt yrke, till framställningen af hvad han anser vår pligt, för att undanrödja den nyss beskrifna hotande faran. Utan att dervid i någon detalj framlägga den försvarsplan som erfordrades a:t emotstå eit klokt beräknadt anfall, emedan han anser ett sådant förslag från en infödd alltid blifva för utlänningen välkommet, låter han likväl så mycket deraf framskymta, att man finner den vara ganska gigantisk. Stormfria bålverk med inre kuirnfästen på alla de höjder omkring hufvudstaden, hvilka inom lagom kanonhåll beherrska hvarandra och de vackra dälderna sig emellan, skulie blifva skådeplatsen för heta strider, bragdfull seger eller ärofull död. Man kany, yttrarkFörfattaren vidare — icke motstå den flygt fantasien dervid tager? — — — En fiendtlig Storm-kolonn anrycker. Kanonerna dåna. Kartescherna brivga förödelse och död i fi: endens täta led; ännu några salfvor, — och den anryckaede kolonnen nödgas vika. — Nu framspränger vårt rytteri, hugger in i flank och rygg, och vårt fotfolk rycker an till undsättning, eller att med bajonetten möta de fiendtiiga bataljorer, :om hasta kolonnen till bjelp. Dylika scener omtifta alltjemt, ech iiendens förluster äro ständigt yida större än vårz. — I Stockholm har emellertid en del af armen inträffat. Sedan den förepat sig med Beväringen äro vi snart jemnstarke med fienden, Och honom i moralisk kraft vida Pöfverlägsne. Hans Skaror hafva afkylt sin första swidslust mot våra befästniogar, som stå der, ännu obetvingade och hotande. Vår Armå har hviiat ut; allt är till strid förberedt. — Våra skaror bryta upp för att på öppna fältet uppträda mot Senden. Vi ordna oss till striden så, att flank och rygg äro skyddade 2f positionens bålverk. Vi gifva batalj: och vi segra: Men — om lyckaz mot al! förmodan skulle vara oss oblid? — Det är icke troligt under så fördeloktiga förhållanden å vår sida. Men låtom oss