Aftonbladet – 26 juli 1834, sida 2

Ingenting nytt under solen, säger ordspråket, Detta gäller äfven till stor del inom iddernas verld. Svillets konst är merendels endast att låta idder framträda på ett nytt sätt, eller så, alt andra fiuna battre uttryckt än hvad de sjelfve skulle förmå, det som redan ligger dunkelt i deras känsla och föreställning. Men snillen växa icke på trän, och mången, som icke är snille, vill likväl låta sitt ljus lysa för mennniskorna. Vid sådana tillfällen finnes ingenting säkrare och beqvämare, än att följa Cajsa Vargs föreskrift: man tager mnemligen helt simpelt något, som en annan författat, och gifver det ut för sitt eget. Detta är väl ungefär detsamma, som att lägga sitt märke på annans märke, men sådant kan icke alltid upptäckas.. Så tänkte förmodligen Hr Landshöfdingen von Törne, när han vid 1823 års Rikldag uppläste till Ridd. och Adelns protokoll ett anförande i finanserna, som sedermera befanns redan tryckt i Ridd. och Adelns protokoller för 1818 års hiksdag, då det hade blifvit afgifvet af Hr Professor Munck af Rosenschöld; och så tänkte äfven vid denuna Riksdag en Representant från Kalmar Län i det Hederv. Bonde-Ståndet. Nämde Riksdagsman, vid namn Jan Andersson, hade föresatt sig att framställa en motion till omfattande reform med det Svenska kleresiet och dess lövingssätt, och uppläste äfven verkligen en sådan den tr Mars mnevarande år, hvilken innehöll en ganska omfattande undersökning, och var försedd med bifogade siatistiska tabeller öfver åtskilliga Pastoraters storlek och inkomster m. m., likväl under förklarande, att det varit öfver hans förmåga, att framställa ett ämne af sådant inflytande om detta, hvarföre, han med sakkunniga män bommunicerat sina tankar — hvilket var ganska rätt gjordt. Till stor skada för saken blef denna motion några dagar derefter af motionären sjelf återtagen Som cen likväl sedermera blifvit till trycket befordrad och utdelad, har åtminstone allmänheten lyckligtvis icke gått alldeles miste om frukten af bans och de sakkunnige männens abete. Nu har det så förunderligen sammanträffat, att år 1832 utkom från Hr Johan Olof Linns officin i Gefle en brochyr med titel: Försök till besvaranda af frågan: Kan en reform med klereciet och af dess löningssatt med rättvisa företagas, och med allmän nytta utföras? på 39 sidor in duodecimo, hvilken råkar att så helt och kållet instäms ma i Riksdagsmannen Jan Anderssons både åsigter och framställningssätt af ämnet, att icke allenast hulvudsatserna, utan sjelfva tankegångev, uttrycken de statistika tabellerna — ja till och med förfa:tarens blygsamhet och de sakkunnige männens bifall, ifrån början till slut är ord för ord det samma. Det är verkligen oförsynt af författare, att på detia sätt två år förut komma en acnan 1 förväg med allt hvad han ämnar tänka och säga i ett ämne, hvarigenom den sednares arbete, när det sedermera lägges under allmänhetens ögon, kan blifva stämpJad, med det fula namnet af plagiat och eftertryck,