Aftonbladet – 10 juli 1834, sida 3

Stats-Utskottet har, utiett nyligen till Riksstånden inkommet betänkande om pensionering af HofStatens embetsoch tj-nstemän och Hof-fruntimret, föreslagit, att de må anses berättigade till pension, svarande mot hela deras ä Holf-staten innebafde löner i penningar, dock härifrån upndantagne de, som å Rikets stat erhålia högre pension, bibehål!as vid något af de Konvgi. eller Fuvrst!. hofven, och dervid uppbära hia eller högre löa, eller också efter pensionens erhållande få någon lön på stat, hvars belopp då bör afdrazas, samt för bofstatsbetjieningen; fulia lönebeloppet i pension för dem som tjenat 20 år, eller för 15 års tjenst åt demsom uppnått 53 års ålder. Vid detta betänkande har en reservation blifvit afzifsen af Riksdagsmanven Anders Andersson från Skara!to:gs (län, hvilket synes förtjena största uppmärksamhet, vid ämnets företagande i Riksstånden, derföre, alt Hofvets funktionärer, enl. Utskottets tillstyrkan, erhålla vida större förmåner än statens tienare, och eb särskilt betydlig blifvande aflöningsstat sålunda ensamt beror på det antal betjenirg, som en mediem af den Kongl. familjen kar finna för sig behöfligt att antaga. Reservatiocen lyder sålunda: Jag anser mig höra bestrida allt beslut angående pensioner för Hof-Statens personal. Det är i min tanka alldeles oformligt, att stadga bestämda grunder för en pensionsstat, ät Embetsoch Tjenstemän samt betjeningen vid ett hot. De äro i alla linder ansedde såsom de Furstliga personernas enskilde tievare, men icke såsom statens; och jag anser ej den ringaste anledning, att i Sverge betraktar dem på annat sätt. Det synes mig nästan vara ett gyckel med den så kallade konstitutionella. eller grundlagsenliga statsformen, att ifrågasatta dylika inrättniogar, då Konungens beröring med folket der, mndre än 1 de enväldiga staterna, kräfver någon hofpersonal, utan allt går igenom statens Embetsman, med undantag af desse enskilda suphker, som ice lära fordra annan handläggning, än deras emottagande, avmälande och öfverlemnande till behörige autoriteter. Allt hvad hofpersonalen i öfrigt uträttar, rör? ej allmänheten, ej landets styrelse, ej ens något vigtigt intresse i staten, utan är alldeles af egen natur. Det kan således icke gerna tänkas mer än några få fall, då pensionering för dem bör itrågakommosa; och detta fall är ingalunda bestämdt af fullmakten, värdigheten, hofarfvodet eller något gifvet allmänt förhållande, utan endast genom ett personligt, ett, — jag ville kalla det, rent karaktersförhållande. Funnes, nemligen vid en Konungs död, någon gammal redlig och aktningsvärd Hotman, som 1troget tjenat sin Herre, i den ädla öfvertygelsen, att han sbäst tjenas af dem, som vårda och yrka folkets bästa; och är denne ej nog gynnad af lyckan, eller händelsevis icke i det Kongl. Testamentet belönad för att lugn kunna motse framtiden, måtte man då värdigt belöna förtjensten, om denna aflägsvas ilrån den nya Konungens Hof. Om en tronföljare dör, och det finnes någon, som kanske genom en orubblig tillgifvenhet för honom, under sädane förändringar, som familjlifvet äfven ibland jordens höge och mäktige är underkastadt, ej ser sig bibehållen af den tillträdande, må han då, om dess ädla handlingssätt ej af den regerande belönas, erhålla ett bevis på vationens aktning för dygden och redlighetenv. Eller om någon gång en annan anledning verkligen uppstår för någon enskilt Hofmans utmärkelse af npatiopen — månne då pnatiopens ombud skulle vägra att anslå en sådan belöning; och månne det ej är omöjligt, eller åtminstone obehöfligt att derföre bestämma några grumnder? Mig synes detta så mycket vigtigare, som anledningar först kunna uppstå, långt efter den Furstliga personens frånfälle, att taga en sådan belöning i betraktande, samt frågan derom möjligen, till och med först en längre tid efteråt, af grannlagenhet för de lefvande Höge personerne, kunde framställas. i Då nu man ej behöfver mer än flyktigt åskåda Utskottets. förslag till grunder för pensions-regleringen, för att fiona huru orimligt det vore, atr gifva hof-tjenstemån en större säkerhet för pensionering, än Rikets tjenstemän; — då man ej kan fördölja för sig att dessa grumder, derest de af anera Ständer tillämpas, skuile säkerligen medtöra högve pensionsvilko:, än de flesta statens Embetsmän åtpjuta; — då man icke kan framställa ett enda antagligt skal hvarföre man mer skulle tänka på penPr AR TR ROR CT ER RK CR RE RR