Aftonbladet – 27 juni 1834, sida 1

ART ANTI Ve oo LA ST BR ofog, hvarföre de borde tillvättavisas, och läraren behöfde för barnen framställa Fr rebild af försonlighet, sjelfförsakelse m. tl. dvgder, men då icke skulle kunna vända sig med sine förmaningar till alla barnen, utan blott till de Kristna? Hvarmed skulle läraren tiliiala Jadebarnen? Det hörer icke till den Kristne skollärarens skyldighet att känna det mosaiska religionssystemet 3 honom åligger icke, äfven om han kunde det, att utföra en Rabbis värf. Skulle då Judebarnen blifva utan annan varning, än aga, eler skulle läraälsarena såsom fören åberopa moralsystemer, som barnen ej kunna känna eller förstå? — Dessutom bör man komma ihåg, att skolan icke kan umbära föräldrars bistånd. En lärare kan icke komma långt med barnets moraliska bildning i skolan, om hans bemödanden icke understödjas hemma i föräldrahuset. Särdeles i de stora städerna, hvarest sedeförderfvet är störst, och der Judarne vistas, är föräldra vården mest nödig. Der bör således nödvändigheten att sätta sina barn i en sådan skoia, hvarest religionsundervisningen öfverensstämmer med den, som barnet hemma åtnjuter, vara störst. Man kan väl säga , att förhållandet möjligen icke blefve bättre, äfven om Judeföräldrarne, innan barnen inträdde i skolan, tilläte dem uppfostras i Kristna läran, men likväl icke kunde deri lemna något biträde. — Det är klart, att någon brist härutinnan måste Judebarnen vidkännas; men det synes ock kunna antagas, att den Jude, som beslutat låta sina barn uppfostras i en annan lära än den han sjelf bekänner, ej kan vara så samvetslös, att han icke skulle lemna barnet ostördt i de religionsbegrepp, det i skolan inhämtat. Grefve Cronhjelm förklarade, at han från början till slut hyste motsatta avister med dem den sista talaren ou yttrat. Det förundrade honom, att en man, som är känd för vpplysning och sjelf står i spetsen för våra uppfostringsanstalter, skall drifva den sa!s, att endast de, som ullhöra en viss religion, böra få dela fördelarne af våra undervisningsverk. Honom syntes det ej vara olämpligt, att Judebarn skulle få deltaga iåhörandet af religionsföreläsnisgarne i skolorna; ett sådant sä!t vore tvertom det aldra lämpligaste för att förmå Judebarnen att antaga den religion, vi anse för den bästa. Hr Grefven föreställde sig, att en sådan ötvergång till vår lära som grundade sig på en, genom jemnförelser vunnen öfvertygelse om dess företrade, skulle vara den skönaste frukt af det tillstånd man lemnat Judebarnen att deltaga i allmänna skolornas religionsundervisning. Icke eller kande ban inse, hvarföre icke Judebarnen jemväl skulle kunna utan förargelse öfvervara böneoch sånpgstunderne, samt förmodade, att våra skollärare äro nog upplyste, ätt ej behandla Judebarnen med någon motvilja, och att de således icke eller skulle ålägga dem att läsa böner, som icke öfverensstämde med den religion barnet bekände. Det borde derföre ej förnekas medlemmarne af här bosatte Judefamiljer rättighet att begagra hvilket af våra undervisningsverk som helst. Hvad beträffar föraldrabiträde för utvecklingen af barnets själsodling, så vore delta visserligen vigligt, i samma mån skolan är talrik; men må man då lmna åt föräldrarna att bestämma i hvad mån detta behof kan motsvaras elier icke, och ej tillerkänna statsmakterna någon rättighet att afgöra sådant, Finna de Judiska föräldrarne att det befarade missförhållandet icke är för deras barn menligt; så må de icke förhindras att låta desse begagna våra skolor, och må Svenska representationen icke gå att fatta ett besiut, som säkerligen skulle nedsätta henne lång tunder upplysningen af den tid, i hvilken vi lefva. Talaren kunde, oaktadt den ovilja han erkände sig hafva hyst för Judarna, icke vara nog orättvis att påxvrka, att man icke, genom en obillig undautagslagstiftnirg för dem, må tvinga dem tll sådana sysselsattningar, som de frie medborgarne i landet icke behöfva välja för sin utkomst: såsom procenterier och hvarjehanda acnap neslig födkrok. Sadan blir likväl följden, då man icke vill lemva dem tillfälle att anv nda sina kapitaler på sådana vägar, som hvarje annan medlem i staten äger rättighet till. Jag har, fortfor Ev Grefven, lärt känna åtskilliga personer af denna fotkklass, hvilka åtnjuta och förtjena allmän aktning; och lag är öfver-. :ygad att antalet af sädane skulle ökas i den mån man låssade o2xaturliga band, som hittils hindrat dessa medborgare att dela fördelarna af uppfostran och de allmänna utvägarne till en redliz bergning och förkofran. På grund af hvad jag nu anfört är jag färdig att iP . ar Ör FTTrilh anat tautoa khatänlannda CAM åål