Grefve Spens förklarade sin mening vara den, att stånden må kunna gemensamt öfverlägga, men att intresset ej bör tjena till grund. för deras beslut. Grefven uppläsie derefter, ur sitt förslag till ny Rikscgags-ordning, 1:sta artikeln, om Riksens Ständer 1 a:lwänker, 2:dra artikeln, om Landskaps-Tingets sammansättnicg, och, af 3:dje artikeln om Riksdagens sammavsältning, 15, 16, 17 och 22: 4f6., jemte tullhörsede motiver. Fiib. Ordföransen erkände, att dessa förslag vittna om djupsinng forskning och oförtruten möda, men befarade att de blefvo mirdre verkställbara, ech deriemie, ati san kunde komma till målet på en mindre obazad väg och genom mindre genomgripande medel. Doemprosten Holmström förmodade ock, att dessa förslag skulle möts alltför många svårigheter, och tillika bortrycka historiska grunden för vår representation. Helive ville han, med Professor Agardh, bibeballa nuvarande ståndsfördelnirg, tillfredsställa de orcpresepterade, förenkla formerna och sammanföra Stinden på en eller tvenne kamrar, deck med personsl minskning, åtminstone för tillfället. Protessor Agardh hade föresatt sig enahanda ändamår cm Grelve Spens, men på en genare bana. Nå Landska: stivget ebj de visserligen en vacker och tänkvird ide. Men afven en nedre och en äfre kamare skulle lämpligen uttrycka den framdrifvande ech åte-bållande kraften, och med förändringen inskränkt till repiesentationens form och representanternes avtal. Derföre biträdde talaien Domprosten Holmst: öms mening i fråga om verkstalligheten, och ätnöjdes, för sin del, att arbeta på den bestående grundvalen. i Biskop af MWingärd uppfyllde med nöje den pligt att göra rättvisa åt Grefve Spens afsigter och bemödenden, men hade från början fästat sig vid den föreställvivg att vi ej kallats till nyskapning, utan blott till utbildning, sysnerligen gerom de mest befogades upptagande 1 representationen. Frågorne blefve såleces: hvilka äro de? och hvar skola de få plats: — De sednare splitternya representationerna hade cj heler gjort alla belåtna. LandskapsTingen röjde en ädel princip, och visade sig jemväl 2 tillämpningen på en nyttig sida, såsom förutsättande införandet af municipal-inrättnincar. Men att i detta glest bebodda och föga befolkade land, med den större folkmassans tämliga likgiltichet för allmänna ärender och troligen fortfarande obekantskap der med, göra provincial-ständer till valkamrar och dymedelst konstituera ett slags För-Riksdag, syntes nöstan nog mycket vågadt, för att kunna eller böra lyckas. Hr Brakel fonr Giefse Spens? af sant medborgerligt pit framkallade förslag fikväl vera så Gjupt ingripande, att bar arsåg sig böra aflägga all fanka på möjligheten att söka tillämpning af dess hufvudgruader. Han erkände och beklagade svårigheerna af våra kostsamma och framför allt ocdrägligt långa iiksmöten: men denna olägenbet härrörde icke så mycket från representationsformen, som fast mera från arbetssättet och förhantglingarnes utsträckning ända till de minsta detaljer. Talaren tillstod dessutom sin fruktan för ministe:ialsystemet, och detta förslag skulle möjligen rakt leda dertill. Frih. Ordföranden hemställde, om icke man främst borde rådfråga Regeringsformens 81 S. och, enligt dess anvisning, bedöma förslagets nödvändighet, nyta och verkställbarhet. Domprosten Holmström tillstyrkte att, äfven för redandet af en större allmänhets begrepp öfver saken i hela dess vidd, Utskottet måtte anmoda Grefve Spens att till trycket befordra sitt betänkande och förslag angående representationsättets förbättring. Detta bifölls af Utskottet enhälligt, hvarvid Grefve Spens åtog sig att sjelf om tryckningen ragga försorg. Öfserlaggningen i ämnet skulle för denna gång i vila. . Ut supra, er In fidem.