Aftonbladet – 25 juni 1834, sida 1

YRA STaLSstotfattllda ett sadant Uilllalle gitves geoaom Rikets. Kollegier, hvilka, liksom nu Utskotten, kunde emottaga dels Landständernas, dels Regeringens lagförslag, samt deröfver lemna sina utlåtanden, hvarefter först de kunde öfverlemnas till riksständerne till. diskussion och afgörande. Att Ständerna afstode denna: utredningsrätt till rikets Kollegier synes väl vara en koncession; men vid närmare granskning torde det icke befinna; vara någon sådan. Uti vårt statsskick delar jag administrationen i 2 paralella serier, den ena utgörande den ministeriella, som utgår från statsexpeditionerne, den andra den kollegiala, Den förra utgör egentligen den aktiva, den framåtgående kraften; den andra utgör dess kontroll och den återhållande kraften, och är i alla länder med en absolut styrelseform, det enda historiska, betänksamma , kontinuella element i staten. I Frankrike utgjorde det länge konungamaktens enda och mäktiga motvigt, och i Preuscen, som är den bäst organiserade af alla absoluta stater i Europa, utgera ko!legierne det enda, som motsvarar de , kontrollerande makten i konstitutionella stater. Såsom det fins organiseradt i Sverge, der det är utveckladt till en alldeles ovanlig grad, står det likväl isoleradt, endast stödjande regeringsmakten, ntan att dermed sammanbinda den andra statsmakten, folkets makt. Kollegierna kunna likväl så mycket lättare förenas med denna senare, som de dels till sin natur äro kontrollerande inrättningar, dels hos oss utgöras af embetsmän, som väl utnämnas af konungen, men derefter, utom presidenten; äro oafsättliga, således oberoende af regeringen, och nog höga i rang och vilkor, för att ej mera afledas genom frestelser, än de ombytliga medlemmarne i Ständernas Utskott. I alla de frågor, der Konung och Ständer gemensamt besluta, kan man genom denna deras dubbla egenskap att både nämnas af Konungen, och att vara oafsättliga, ej finna annat än att deras ställning uttrycker äfven sjilfva frågans dubbla natur att bestämmas af både Konung och Ständer. För de frågor åter, som det beror endast af Ständerna ensamt att afgöra, nemligen beskattningen och penningeväsendet, och der desse kategorier således icke inträffa, hafva Ständerne sjelfve sina Kollegier, Bankostyrelsen och Riksgäldskontoret. ; Mig synes det som de brister, hvilka kunna aöses för de hufvudsakliga i våra representativa former, igenom dessa båda förändringar skulle betydligen förekommas. Riksdagarne kunde återkomma hvart tredje år, blifva kortare, enklare och mindre kostsamma. De skulle gerom Landtdagarne hafva sin ret inom sjelfva nationen, och man kunde genom :Kollegiernes fullkomnande hoppas att en gång se system, konseqvens och framskridande i deras resultater. Jag har här undvikit att tala om ståndsfördelningen. De förändringar jag föreslagit äro oberoende deraf. Det är icke välbetänkt, att grunda all förändring på upphäfvandet af ett så rotfästadt förhållande; ty det är möjligt, att förändring i ståndsfördelningen icke skall af Ständerna sjelfva bifallas, och i detta fall förföllo afven de andra förändrint garne, hvilka, dock kunde vara gagnelige äfven utan, denna. ; En dfvergång till en: förändring uti Ståndsfördelningen kommer att finnas uti -organisationen af .Provincialständer, hvilka kunna sammansättas oberoende, af den gamla fördelningen. Om dessa organiserades efter friare åsigter, och ,fördelarne deraf. blefvo uppenbara, skulle man blifva mera benägen att äfven införa en liknande representation vid sjelfva Riksdagarne. Det vore en naturlig väg till förändringen; och man blottställdes icke för att göra ett. olyckligt misstag. Hvad nu sjelfva begreppet om stånd såsom elementer af representationen angår, så saknar det måhända icke all grund. Jag föreställer mig, att de representativa Stånden uttrycka historiskt de stora hufvudintressen, som småningom blifvit de vigtigaste i ett land, och teoretiskt de ideer, som konstituera sjelfva begreppet af en stat i allmänhet. Staten uppkommer i farans stund, då man tvingas till uppoffringar och den bibehbålles gevom fruktan för en ny fara, till hvars undvikande uppoffringar äro nödvändiga, och hvilka man således äfven under lugnare tider underkastar sig. Det finnes devföre verkligen en strid emellan det personliga intresset och staten, emellan eg0ismen, som ej vill försaka, och fäderneslandet som fordrar försakelser. Denna strid kan vara Oviss,