Aftonbladet – 21 juni 1834, sida 3

och oskyldig i hans armar! uvV——————- ss—n— MHR re Nu kommer plötsligen svarisjukan och gör en total frontförändring i den unga frunos tycke; Hr de Varades visas bort, och frun flyger med öppna amar emot sin återkomne man. Så slutas komedien. Måhända hade det varit mera moraliskt att låta ett bref om Hr Bussitres död ankomma, och att Aurelie, genom tankan derpå att hon gevom sin lättsinnighet lagt sin henne tillgifna man i gratven, — — — — mån det är sant,: det hade då ej blifvit någon komedi. Emellertid utropar Daniel tout bonnement, Himmel, jag tackar dig, jag återför henne ren I Sverge skulJe förmodligen en man tacka ödmjukast för en sådan oskuld, som blifvit skyddad endast genom den tilifälligheten, att den kära hustrun råkat bli desperat på sin piga, derföre att denna understått sig alt finna en ung kar: lika bygglig, om madame sjelf. Emellertid är pjesen rätt underhållande, Diealogen är liflig och flyter lätt tillsammans, hvartill torde mycket bidraga, att öfversättningen är god. Man vet af hur mycken vigt det är, särdeles för den Fransyska komedien, att den är öfversatt af en lätt hand, och att undvika det ragziga kommiss-språk, som publiken stundom får hålla till godo från teatern. Ef:er Väktaren gafs Preciosa, som så många gånger räckt teaterns kassa en hjelpsam hand, och så länge intagit ett rum bland publikens favorifnöjen. För denna gäng erbjöds i pjesen en extra förplägning genom ett tillägg i bailelten. hvilket utsjordes af exa väl ordnad fackeldans, sådan som den dansades vid Evik XIV:s kröning. Efter spektaklets slut blef recettagerskan tramropad. Ridån gick upp och Precosa tradde fram för sista gången! ? — och uttryckte med några ord sin erkänsla för allmänhetens välvilja. En särdeles vacker anblick erbjöds i det, att kon vid sitt framträdande omslöts afen mångd af tenterns snujerter, hvilka med facklor 1 händerna omgåfvo henne i en balfeivkel. Förlusten af Fru Erikssons afträdande från scenen är i många afs. kännbar. Med en mer än vanlig bildning förenar hon alla de vitre fördelar, hvilka en skådespeierska bör äga, för att uppfylla äfven de strängaste fordvringar hos konstkännaren. Hevnes förmåga är ovanlig; kanske någon gång fördunkilad at des egenskap, som Fransmännen benämna med uttrycket Journalicve. Sådant åtföljer dock nästan alltid ovanliga talanger i denna väg. De med:lmåttiga deremoet spela sina roelier alltid på samma sätt, precist lika bra eller illa. De skakas j af något känslosvall. De låta ej nägot bänföra sg, men henföra också icke. Således torde den likgiltichet, med hvilken fra Eriksson stundom spelade, såsom ett fel mindre tillvitas henne. Otaliga ytte omständigheter kunde varit orsaken dertills En talang sådan som hennes måste behandlas som en ömtålig, rar blomma — och vi hoppas alt del gj är riågon missvård 1 detta alscendr, som föranledt hennes afskedstagande. Hon äger ännu, och skall säkerligen också 1 flere kommande år vara i oförminskad besittning af alla de egenskap:r, genom hvilka bon hutills utgjort en så skön prydnad för scenen. En ung dam kunde, i afseende på tournure, med nytta lägga på minnet hennes sitt att p:esentera sig, likaväl som våra ungherrar kunnat 1 detta fall profitera af Hr Torslowsl och en konversation eemellan Fru Erikson och Hr Tordlow i en god hansysk komedi kunde iner an väl tjena till mönster för hvilken konversation af poda tonen som belst. Man täoker icke utan en viss skygghet på, huru många mästerliga pjeser genom hennes bortgång från teatern blifva mer eller mindre ohjelpligt demonterade: Maria Stuart — Hamiet — Wullenstein. — — Allmänheten har haft talrika prof der på, alt Fru Erikson äger en utmärkt grace; hon hade nu ett ullfälle att ytterligare visa en sådan åt den dramatiska konstens vänner, om hon åter engagerade sig vid teatern. Rutters metod att frambringa varme. (Ur Mech. Macazine N:o 523)