presentationen framlägga uppgifterna. på de speciella kostnaderna, bör åtminstone ursäktas, att Ståndsledamoten icke anser sig kunna med gedt samvete på stat: uppföra de o,0o8 Rdr, hvilka, såsom extra anslag, vid. sista Riksdag å det väl minnesvärda sättet beviljades. För förslaget att mot litpenningar låta beväringsmanskapet sjelf anskaffa rockar och byxor är man, fortfar Talaren, Utsk. tack skyldig Reservmunderingar, t. ex. 50 st., böra dock för hvart lan medgifvas. Dessutem hade Utskottet bori anslå en bestämd summa för indelta kavalleriets och en annan för infanteriets exercis, samt passevolansafgiften upphöra, helst en fullständig reorganisation af försvarsverket lärer vara nödig, så att inga partiella anslag, såsom för cxercis-kompanier, böra beviljas. I allt öfrigt är 10,000 Rdr ökning hvad som behöfves för beväringens vapenöfning.y Utsk. hade bort föreslå en minskning 1 beklädnadsbidraget för indelta infanteriets lifmundering och i allmänhet behjerta, att allt, som upptages ur folkets fickor utöfver det mest nödvändiga för statsbehofrcn, är timproduktivt Besparing å 3:dje hufvudtiteln kunde, enligt talarnes kalkyl, vinnas med 124,560 Kdr. — Nils Insulin muntligen: Krigskollegiet och förvaltringen af sjöärenderne böra sammanslås, och då först en lön pålänkas för President i detta verk. Beträffande raketkorpsen, är det cj öfverensstämmande med de principer, Utsk. i öfrigt uppgifvit, att anvisning för detta ändamål bör lemnas till disponible öfverskott. Gardesregementerna äro oumbärliga i en hufyudstad, der alla slags meningar och paseioner sammanträffa. ?Vi känna de stridigheter, som i senare tider mera än någonsin uppstått mellan andra länders konungar och folk. Den prepaganda, som befordrar dessa splittringar, söker sig väg, såsom en smitta, till andra nationer, och äfven här synes en kraftig motvigt, till förekommande deraf, vara at nöden.? Begge statsmakterna bafva behof af denna styrka. Skulle gardesreeementena sammanslås till ett, behöfdes ett större befäl, och besparingen blefve ringa. I afseende å Wermlands fältjägare instämde talaren med Hr Petres reservalion. — Peter Perssen från Jönk. län talalade rörande 1 och 4 putkterna, i öfverensstämmelse med reservationerna, och härmed förenade sig Anders Pålsson från samma län. — Wiklund instömde med Jon Jonsson, trodde det vara nödvändigt att i tid bereda sig mot anfall från granuen i öster, och ansåg derföre böra beviljas ej allenast de af Stats-Utskottet tillstyrkte anslag till armåen, utan äfven allt hvad som blifvit begärdt af Hans Kongl. Maj:t, vår tids störste fällherre och krigare. — Hans Jansson från Elfsborgs län kunde cj undertrycka sin harm deröfver, att äfven från detia stånd, som så väl känner landets vanmakt skall höras förebråcelser mot Stats-Utskottet för dess betänkande, och yrkas beviljande af allt som begäres. Sätta: viej en gräns för anspråken på ständigt ökade anslag för försvarsverket, så få vi, när fienden kommer, intet att försvara. — fokan Christoffersson från Krouobergs län kunde, i betraktande af sina kommittenters oförmåga, cj titlstyrka några nya anslag, hvadan han ock deremot ordade. — Med Avd. Danielsson instämde Jan Erik Jansson och Per Eriksson från Wermland; Göran Jonasson från Kronobergs, A. Mårtenssorm från Jemtlands, Erik Hansson och Nils Persso n från Örebro län, Ji Jönsson från Skåne och Svanberg från Westernorrland. — Rutberg likaledes, meg tilläeg, att derest hans motion om nedsättning 1 rotehållarnes årliga beklädnads bidrag bifölls, så blefve statsbidraget ej, såsom Utskottet föreslagit, 71,000 Rdr, utan endast 43,333 Rdr 16 sk., en summa, hvars uppförande på stat för detta ändamål han ansåg böra medgifvas. — A. Danielsson upplog Insulins yttrande, kunde ej återhålla uttrycket af den önskan, att icke på detta rum blifvit antydt något missförstånd melJan konung och folket, såsom skäl till en större garnisonsstyrkas bibehållande i hutfvudstaden. Med kännedom om det goda förhållande, som lyckligtvis rådt och råder konung och folket emellan, hade han trott möjligheten af ett annat förhållande ej här bort ifrågaställas. — Normark instämde med Rutberg och A. Danielsson. — I anledning af Hans Janssons yttrande, förklarade V. Tal. Jon Jonsson, alt han ingalunda velat mot Stats-Utskottet rikta några förebråelser, utan endast anfört skälen, som påkalla en uppoffring, for att undvika ett större ondt, samt önskade, att alla lifvades af samma varma fosterlandskänsla, som han; då skulle de säkert ej åsidesätta medlen, då de ville ändamålet. — Lars Larsson från Elfsborgs län vidrörde mundtligen först Jon Jonssons och Peter Anderssons anförande om Hallands infanteribataljon, och ansåg det vara alltför mycket tjenstaktigt af enskilta personer att yrka sådana löneanslag, då K. M. i sin proposition ej gjort framställning derom. I öfrigt beundrade han den sant militäriskt klassiska stil, förrådande både teori och praktik, hvaraf Jon Jonssons långa anförande var utmärkt, lika mycket som han respekterade V. Talmannens ädla fosterländska -afsigt, den der visst ej ledes af ögonblickets impuls, utan af den anda, hvarmed han alltid följt ärendernes gång; men beklagligtvis kunde talaren ej biträda V. Talm. beredvillighet för ökade anslag, churu fullkomligen öfvertygad, att Svenska folket har den bästa vilja att uppoffra ända till det yttersta för bevarandet af fosterländsk frihet och sjelfständighet. Man har åberopat materielens ofullständiga skick och brist på dugligt befäl såsom orsaken till den olyckliga utgången af 1508 och 1809 årens fälttåg; talaren hemställde om ej skälet borde sökas i statens fattigdom och förlamade krafter, samt felaktig organisation i de administrationsgrenar, som hade krigets utförande till sitt föremål. Att vara försedd med komplett materiel är visserligen af mycken nödvändighet; men ingenting är skadligare, än att under fred utarma folket och anstränga alla dess krafter till organiserande af ett öfverflödiet befäl, eller till sådant rangeronde på förhand af fördelaktiga pensioner, att befälet skall finna sig bäst vid alt taga afsked, så snart det minsta osunda väder blåser. Derigenom att folket sålunda under bercdelsetiden utblottas, och försättes i liknöjdbet för sin ställning, kan ej vara att påräkna något kraftigt försvar, när det i farans stund gäller. Talaren kunde ej biträda de at v. Talmannen nyttjade vidtfräjdade i mr or är Vs KM