Aftonbladet – 4 juni 1834, sida 2

I Bytåer besökas i hvarje ögonblick af medborgareaf alla klas er, som ditströmma, mindre för att försäkra sig om den olyckliga nyheten, än för att besvärja oss alt ännu gifva dem någon förhoppning. Nedslagenheten är djup och dyster. De sorgliga förhållanden, hvilka omgifva en mans bortgång, hvilka syntes icke böra slockna förr än han upplefvat frihetens triumf, skall i en mörk drägt kläda den allmänna smärtan. Om vi få tro de berättelser, som göras om intrycket af denna oevsättliga förlust, äfven annorstädes än i våra leder, så kan man säga, att hela landet känner en blygsel vid den tankan, att Lafayettes dödssäng kunde omgifvas af Aprils blodiga och stympade trofeer. Det Frankrike, som vi nuse, är det välsamma Frankrike, för hvilket ännu i sin ungdom, och sedermera otaliga gångor, den ojemförlige gamle uppoffrade sig, hvars sista suck ännu var för hans Fadernesland? Är det frihetens jord, som skall emottaga den 30 årige grundläggaren af dessa institutioner, som utgöra den nya verldens ära, och osm hvilkas erhållande den gamla verlden missräknat sig? Huru skole vi väl värdigt fira en sådan mans likbegängelse? Man skall utan tvifvel föra kanoner till hans likprocession : Allt hvad soldaier och Nationalgarde finnes i Paris skall sättas på benen: trefärgade fanor skola beklada den praktfulla char, sor -skall föra hans qvariefvor: Deputationer af de båda kamrarne skola medfölja: det nya hofvets ekipager skola kanhända för anständighetens skull medskickas: något halfoflieielt Iktal skall tillåtas, der några uttryck af en platt beundran och en afpassad sorg kanske skola våga att inblanda benämningarne afstor medborgare, tvenne verldars hjelte, frihetens lysande vän O. S. V. Men friheten sjelf skall icke vara med vid liktåget; man skall: förgäfves söka henne bland denna skrymtande ståt, hvarmed Regeringen, Lafayettes fiende, skall söka afleda den tysta men verkliga smärtan ho: alla medborgare. Friheten skall icke deltaga i denna sorgefest, såsom den gjo de i Manuels och Foys, hvilka folket, icke makten, följde till grafven. Det är i synnerhet den allmänna ordningen, det vill säzÅ polisen af alla klasser och skepnader som skall få sig uppdraget att heledsaga Lafayette till det byilostäile, som han sjelf bestämt åt sig under kanhända mera stormiga, men mindre bedrägliga dagar, än dem hvari vilefva. Vi tvifla icke att den fullkomligaste ordning skall råda vid Lafayettes likbegängelse, men det blir icke den frivilliga ordning, som folket af den stora veckan, öfverlemnadt åt sig sjelf, utan munkafle, black eller handklöfvar, af blotta klokheten leddes att iaktitaga, för att icke gilva når gon förevänning åt dem, som redan i hemlighet sammansatte den lumpna komedi, hvari de sedan framställt sig såsom räddare af ett äfventyradt lugn, och besegrare afen anarki, som icke fanns till. Men förhållandet med Lafayette är detsamma son med Napoleon: den ene revolutionens store representant på slagfaltet, den andre fribetsprincipen af 1789 personifierad och öfvergången i våra institutioner. Lafayette och Napoleon, de tvenne största Fransyska namn i detta sekel, hafva båda lemnat verlden, i ögonblick då detta Frankrike, som de befriat och höljt med ära, svigtade under tyngden af motgångar, och tvingades, genom tidernas olycka, att sluta sin smärta inom sitt eget bröst. Vi gå förbi det officiella liktåget efter Lafayette och åreruppresandet af Napoleons stod på segerkolonnen. Frankrike har andra tankar; det har högtider, mera värdiga dess hjeltav och stora medborgare. Då det kan erbjuda Napoleon en sorgfest, mera värdig bonom, skall det måhända icke mera förbjuda sig sjelf att återuppresa Hiimingens murar, och dess bajonetter, fläckade med Fransyskt blod, skola hafva återställt bataljfältets ära; på samma sätt, då en gärd af nationens vördnad och tacksamhet kan erbjudas åt Lafayettes majestätiska och enkla rykte, skall tribunen icke dagen förut hafva gifvit genljud af helgerånande förslag och ursinniga hotelser mot våra dyrbaraste institutioner; Lyon har måhända icke då en månad förut blifvit satt i brand och söladt i blod genom den allmänna ordningens bomber, Paris skall icke hafva sett husfridens helgd!gifsen till pris åt en skögglös soldatesks mordiska försök: nationen skall icke bebäfva rodna för sig sjelf,