Aftonbladet – 30 maj 1834, sida 2

MINERVAS SISTA PARADOX. I Svensha Miverva N:o 45 för förra Fredagen finnes en artikel, under namn af Paradox inför tidens liberalism, vid hvars gevomlåsoleg man skulle kuvnua tro, att den gamla aristokratien 1 en annan gestalt redan hade kommit till väldet, och att Minersas projekt vore framstäldt, för att bereda allminheten på de mått och steg, man ämnade taga, för att för allld betrygga sin makt cmot demokratiska anspråk — alideles såsom Journal des Debats, långt före hvarje inskränsande lagförslag i de Franska kamrarna, till uppbyggelse och tröst för de rättrogna majoriteterna, jemrar sig öftver frihetens missbruk och i sina utstuderade por lischrior framkastar vinkar om styrelsens åsigter ech planer. Deck detta är naturligtvis icke afsigten! Vårt fäderpesland befinner sig icke i en sådan ställning som Frankrike. Här kan icke frågan bli om ögonblickets tvingande kraf för upprätthållandet af ett sjunkande välde, då en misstänksam oligarki tror sig allt tillåtet, för att betrygga sin egen tillvarelse, som den älskar med egenkärlekens hela styrka. Minervas förslag bör derföre avses såsom den lugra besinningens resultat, som icke röjer några spår af politiska passioner eller någon förtviflan öfver det närvarande. Det måste härflyta ur en klar insigt af statens väsende och bestämmelse, och hos en man med författarens praktiska sinne vara en följd af den mångsidiga erfarenhet och vana vid verlden, genom hvilka lärdomen endast kan förvandlas till visdom. Men om icke partisinne heirskar i uppsatsen, så råder der åtminstone en anda, som är fiendtlig mot den framtid, som författaren fruktar skola uppkomma, om hiberalismens förboppningar realiseras; ty hela afhandlingen är en verklig pareotation öfver friheter, som litvisst emot vanen vid likbegängelser blifvit affärdad till sitt hviiorum ntan all klagan och soigelat. TIveartom kan författaren, liksom de fleste rika arfvivgar, svårligen dölja sio belåtenhet att blitva befried från den besvärliga Tanten, som husböllsektig och sparsam i lifstiden beröfval honom sin förmenta rätt att befalla oOfver sina bhkar och deres egendom. FEwu offentligt vedermäle af sin erkänsla emot den aflidna vilt ban likväl visa geoom uppresandet al ett monument på grafven — och detta or fideikommisserna! — Med detta magiska ord tror ban sig kunna besvärja samtid oeh efierverid, göra sin lara antaclig för förnuftet och grunlagga en juste mineu, som verkligen blir nmidten på nugen sådana de skola täckas, när menskligheten genom samhällehfvet fullärdat sin intell-ktuelia och moraliska uppfostran. Men detta medelting, som skall utgöra det sijdlfständiga och beståerde