Aftonbladet – 24 maj 1834, sida 3

Rikets Stånder. Hade icke då banken, på sätt v yttrade, bortbytt fordringar bos enskilta som kunna lagsökas för sina skulder, emot andra fordringar ho. en statsmakt, hvars ledamöter hvarken? kunna personelt. sökas för deras belopp, eller hindras alt utfärda flera -milliopver dylika till andra ändamål; (hvilket semväl de, som talat för den s. k. öfverflyttningen, medgifvit mäste hända, i fall af ett krig), samt fordringar emot hypotek af inteckningssäkerhet eller borgen, emot fordringar utan hypotek; kan någon bestrida detta? Kan någon bestrida sannolikheten deraf, att dessa skuldsectar lika litet som andra statsobligationer, kunde realiseras utan kapitalförlust: att en sedan förlust i sin mån verkade på bankens soliditet, och att denna soliditet ytterligare minskades i baändelse en ruängd andra obligationer för statsbehof wwfärdades? Kan någon bestrida, det bankens tillgångar sålunda, i stället att skiljas från statsverket, tverteom, blefvo närmare och oskilsaktigt beroende deraf, då dessa tillgångar, utöfverv silfverfonden, ensamt bestodo af statens skuldsedlar, och att man sålunda kastade sig midt inistatsskuldssystemet i stället att undvika det 2) På dessa enkla sanningar hvilar hela den oomkullstötliga vederlägguingea af den förmenta öfverflyttningens nytta. Insändaren har velat finna ett argument emot vår förra artikel deruti, au Banken oaktadt sina säkra fordringar gjort flera bankrutter;? men Han har i sin oskuld icke begripit, att deita icke har något att göra med Bankens lånerörelse, utan varit en följd af det hufvudfelet, att vårt penningevwerk styrts af icke ansvariga Ständer, med hvilka kan vu sjelf vill alldeles hopgifta Banken genom det föreslagna utbvtet. Insändaren anklagar oss att icke skilja mynt och andra liqvidationsmedely men han märker olyckIEgtvis icke, det vi sast, att efter antagandet af öfverflyttnivgen, förhållandet i annan väg blefve detsamma, om Statsverket utgäfve flera obligationer, som förut vär Sländernva utfärdat flera sedlar; så newligen, att båda delarne måste verka på Bankens soliditet, emedan det skedde utan valata. Skilnaden vore endast den, att det förra minskade Bankens kapitaliillgåävg vid obligationernas realiserande, och sålunda äfven förmågan att inlösa skulderna; det senare ökade skulderna, med samma kapitaitillgång. Insändaren söker slutligen ett nödankare för sin fixa idd uti injagandet af farlågan för den utländska skuldsättning, som stulle uppstå genom ett reservkreditiv. Detta bevisar att han ej vet hvad ett sådant åreditiv vill säga. Så lävge banken icke behöfver tillita någon yttre bjelp, så kan det nemligen aldrig komma att kosta mer än a 3 procents ränta. Behöfver banken åter tillita yttre hjelp; så är det lika sannohkt, att liksgäldskontorets obligationer komma i händerna på utländska bankirer, hvilka då taga statens räntor, som det är gifvet att ränta skall betalas på den del som begagnas af kreditivet; men i det förra fallet tillkommer rabatten å kapitalet. Vi vilja icke längre uppehålla oss med en argumentering i detta ämne, som endast skulle trötta mängden af läsare, då de flesta satser vi framställt äro så enkla, att de säkert redan långt för detta äro insedda Om åter Insändaren funnit sig besvärad af den lilla undervisning han fått emottaga, så skall han dock säkert framdeles erkänna att den ländt honom till nytta, så framt han icke är aldeles ohjelplig. ) Ins. framställer väl äfven oredigt den tankan, att de enskilta förskrifningarna skulle fortfara att utgöra hypotek för obligationerna; men i sådan händelse, och om Banken fortfarande skulle äga tillgång till dessa fordringar såsom säkerhet, blefve förhållandet precist detsamma som om Banken sjelf utfärdade obligationer Det vore blott en annan benämning på samma lånerörelse, och förändringen komme endast att bestå deri, att lånebyrån flyttades från Jerntorget till Riddarholmen. En grundlig finansreform! (Införes på begäran). På begäran af Grosshandlaren Hr Bo. Chr. Roos får un