Aftonbladet – 23 maj 1834, sida 3

gium) måste utan tvifvel hafva fått i blodet en så panisk förskräckelse för Koleran, att den ännu ser 1 syne deuna fruktade gäst i en förfärlig närhet, medan den i sjelfva verket är så långt borta, att försigtighetsmått enot densamma för hvarje vaket öga måste falla temligen in i det komiska. Det torde härvid också icke vara ur vagen att underrätta de Danske resande som ämna sig till Sverges hufvudstad, att de icke kunna verkställa en sådan föresats, med mindre de hos den härvarande Svenske ministern, hafva försett si med så kailadt ministerpass. Hurao länge denna föreskrift har varat, kunna vi icke upplysa, men att den för några år sedan en lång tid varit upphäfven, lärer vara utan all tvifvel. På de tvenoe sista åren deremot har det icke varit sällsynt, att resande sedan de väl kommit på Svensk botten, måst vända äter hem, för att här förse sig med sådant pass, om hvars behöflighet de icke i förband blifvit underiättade på härvarande postkontor. Tidningen anmärker härefter, att den förre Generalkoasuln Afzelius sist. ar, vid lustresar tiil Sverge med Danska ånefartyg, haft den liberaliteten att utfärda et sundhetspass för samlige pasSagerarne, hvilket också sket från konsulatet i Helsivgör utan a gift; bvarefter artikeln slutas med yttrande af det hoppet, alt det icke fänge må blifva ett pium desiderium, att hela krånglet itrån Svenska sidan med dessa sundhbetspass, hvilkas obehöfligbet, löjlighet och göre hvar och en måste inse, måtte alldeles uppböra. ss x . . . . ) Den Danska tidningen misstager sig, som man häraf finner, på embetsverk. Hr Prof Fryxell, som på sin iesa till koptinenten inträffat i Lund den 15 dennes, har der rönt den fägnaden, att blifva uppvakt.d af hela den studerande ungdomen. Skånska Korrespondenten d. 13 dennes lemnar härom följande unuderrättelse: Den djupsinnize forskaren i fädernesland:ts häfder, den älskvärde och berömde landsmavnen, Pol. Fryxeitl, om hvilkens resa till Danmark och Tysk land vi nämde i Nr 37, introffade härstädes i förreår. På aftonen uppvaktade honom den studerande ungdomen och förklarade sin hjertliga tacksamhet för de mödor, han nediagt, för att hos ungdomen väcka ett lefvande stodiam af fäderneslandets flydda, ärorika tider, somt för att lyckönska honom på resan, och sig sjelfva och fåderneslande: till frukterna af hans forskningar. Det si sta ord, Hr Prof. talade i des studerande urgdemens närvaro, var den äkta bistorieskrifvarens a och o: Lefve vårt älskade fädernesland? Matte ock Prof. för fäderneslandet lefva sitt verksamma if! — blef icke heller någonsin honom uppriktigare önskadt ). ) Närra studerande hafva referecat order, som talades 1 ungdomens namn: Ar Professor! En I oh -1 En